Ett skrik på hjälp

Kapitel 45- Är du hon?

"I don't wanna live my life like this, anxious
I gotta lot of good in me to give, but I'm anxious"
Sarah Reeves

Helgen gick förvånansvärt tyst fram utan något som egentligen hände. Kanske för att jag knappt lämnade mitt rum och de lät mig vara där med. Min fosterfamilj vet att det är något som har hänt och de kan nog känna av det. De var där på skolan i aulan och om man lägger två och två tillsammans kan även den dummaste människan dra en slutsats. Jag gav dem en kopia av vad jag fått fram av mitt fall och Autumns fall. Om de läst den vet jag inte, men jag ser inte fram emot samtalet om allt som kommer att ske. Min mobil har även den vart ovanligt tyst, från alla. Visst de från snap har skickat en sak per dag iallafall, men inte mer än det. Den sista personen jag trodde skulle svara var Rasmus och han är den enda som faktiskt har tagit sig tid att svara. Jag har inte förstått varför de andra inte har svarat, de borde inte veta något. 

Vägen genom korridorerna i skolan känns mils långa. Jag vet inte om jag inbillar mig men det känns som om alla kollar på mig. När jag kommer fram till skåpet står Leo vid sitt, men när han ser mig stänger han det hårt och skyndar sig därifrån. Jag antar att jag förtjänar det, jag förtjänar ganska mycket faktiskt. Alex ser på hur Leo går från skåpen och följer med blicken till hans iväg stormande. Han ser mig rycker på axlarna och går sedan fram till mig. 

"Ge honom tid" viskar Alex och ser ner på mig.

"Jag tror inte det är tid han behöver" suckar jag och stoppar in sakerna i mitt skåp. 

"Han kommer över det" 

Jag stänger skåpet och kollar uppgivet på Alex. Jag vet att han inte gjort bra saker mot mig eller Autumn eller vem jag än var innan, men jag trodde aldrig att det var han som skulle vara den som betedde sig mest normalt över detta.

"Vet du varför alla kollar på mig som om jag vore en utomjording?" frågar jag.

"Skulle mer säga zombie eller spöke eller till och med levande död" svarar Alex.

Hans svar är mer skämtsamt än vad jag trodde att det skulle vara. Men det får mig att le och må lite bättre inombords. Det får även Alex att skratta och det verkar även som om han mår bättre nu än vad han har gjort på länge. Nästan som om allt han har format hans hårda skal sakta försvinner och visar en sida han har gömt för allmänheten. 

"Du vet vad jag menar" säger jag bara. 

"Om jag får gissa så tror jag att jag inte var den enda som hörde ditt och Leos snack. Ni var ju ganska högljudda. Men jag lovar att jag inte sagt något" säger han och tar upp händerna i luften som försvar.  

Det får inget att kännas lättare, för då har allt bara spridits snabbare än väntat. Jag visste att folk skulle få reda på det tillslut, men jag visste bara inte att det skulle vara så snart. För det betyder att jag måste ta tag i att prata med dem som var min familj innan. Att begrava en dotter kan inte vara lätt och sedan veta att hon lever kan inte vara mindre svårt. Att gömma sig kommer inte göra saker bättre heller och för mig själv så borde jag ta tag i livet så att jag kan fortsätta framåt. 
Vi går mot Hollys lektion jag och Alex eftersom jag inte ser någon annan från våran klass. När vi stiger in genom dörren tystnar de flesta konversationer och några kollar på mig försiktigt. Jag ser mot Camilla, men hon sitter med Freja och alla andra plats är upptagna. Så för första gången sätter jag mig jämte Alex. Han ler ett uppmuntrande leende mot mig för att säga att det säkert kommer gå bättre. Holly märker antingen inte av stämningen eller så väljer hon att ignorera den. Men hon ser ut över våran klass som om vi gått emot allt som man kan stå över och sedan snabbt klistrar hon på ett leende. Denna dagen kommer att bli underbar.