Ett skrik på hjälp

Kapitel 37- Tålamod

"I still remember the third of December, me in your sweater
You said it looked better on me than it did you
Only if you knew how much I liked you
But I watch your eyes as she
Walks by"
Conan Gray

Rasmus hand är varm, men inte på ett svettigt vis. Utan varm på samma sätt som om man håller en kopp med te eller kaffe eller varför inte varmchoklad i handen. Det är en beskyddande värme som man bara kan få från någon som verkligen bryr sig om en. Han har trotsat den tidiga vårens kvällar och bär en jacka som troligen är för tunn. Trots detta så är den uppköpt och jag kan se skjortan under. Det är gulligt att han tar på sig finare kläder när han ska träffa mig, när han inte vet att han kommer se mig så verkar han inte bry sig om sitt utseende. Som när han och Robert kom till Leo. Då såg han mer ledig ut i sin urtvättade t-shirt och de urtvättade jeansen. Men som tur för honom gillar jag honom hur han än ser ut. 

"Det börjar bli svårt att hålla detta hemligt" säger Rasmus och ser på mig.

"Vaddå?" säger jag frågande eftersom jag blev väckt ur mitt dagdrömmande om man nu kan kalla det när det är kväll. 

Men han väckte mig faktiskt ur det, jag lyssnade kanske halvt på vad han sa. Att hålla hans hand när vi går runt i parken kan vara lite distraherande. Eller bara tanken på att jag är här med honom gör mig distraherad. För kom igen, Rasmus måste vara medveten om att han ser bra ut och han försöker inte jätte mycket. 

"Du och jag. Mina föräldrar vill snart träffa den där mystiska tjejen som jag alltid pratar med på mobilen med eller sms:ar eller åker och träffar. Jag säger inte att jag gör det med henne, men de är föräldrar så de behöver inte gissa" 

"Ja, det börjar bli svårt" säger jag bara. 

Han drar in mig till sin famn och håller om mig. Jag älskar hans kramar, de är så mysiga och samtidigt får jag en ursäkt till varför jag kan lukta på honom. Dra in hans doft, den som utger att det är han jag håller om. 

"De vet ju inte att de redan träffat mig" säger jag och ler upp mot honom.

"Om jag säger det kommer de att få en hjärtattack" säger Rasmus och skrattar.

Det är något jag tror många skulle få om de visste om detta. Alla kanske inte skulle det, men jag förstår anledningen till varför de skulle få det. Det beror inte på att Rasmus och Leo är kusiner. Nej, det beror på ålderskillnaden. Eller med tanke på att Rasmus är polisen som kollar upp mitt fall. Fast då måste man berätta om fallet vilket kommer göra att folk kommer se på mig på ett annat sätt. Jag vill inte att någon ska se mig som förstörd eller ej fixbar. 

"De kommer få reda på det förr eller senare" säger jag och det lugnar inte mig ett dugg. 

Rasmus lutar sig mot mig och ger mig en kyss. Jag älskar även de där kyssarna, inte för att någon bryr sig. Vi ler mot varandra. 

"Vill du ha skjuts hem?" frågar Rasmus och vi börjar gå mot parkeringen.

"Gärna" 

Snurra flaskan är en lek. Människorna sitter i en cirkel och jag sitter med dem. De verkar inte ha några ansikten, de är suddiga alla utom ett. Allt utom hans ögon är suddigt, men de syns så tydligt jämfört med alla de andras. De gröna ögonen ser inte mot mig utan de är riktade mot någon av de andra människorna. Ögonen är så fokuserade åt hennes håll att det börjar bubbla inom mig. Jag biter hårt i min underläpp för att behålla inombords.