Ett skrik på hjälp

Kapitel 31- Fjärilar

"I could love you with my eyes closed
Kiss you with a blindfold
Figure you out"
Voila

Man ska inte skjuta upp problem länge, men ibland kan man vänta med att ta tag i dem. Ett exempel är att Leo inte dök upp i skolan på hela veckan, vilket resulterade i att jag har sluppit prata med honom öga mot öga. Jag har iallafall läst hans sms och allt annat han har skickat. Jag vet vad han vill, men jag orkar bara inte ta tag i det. Jag vill inte ha ett förlåt via sms, jag vill ha det i verkligheten där man träffas. Men jag vill inte ha det än, för det betyder att jag nog också behöver säga förlåt. Egentligen ska jag inte behöva göra det, men det känns som det är något Leo vill höra. Vem vet, jag kanske utan att tänka inte sa något som jag borde ha sagt eller tvärtom. Men jag vill inte förstöra känslan jag har just nu. Så istället för att tänka på att jag tillslut måste prata med Leo har jag underhållit mg själv kan man säga. Eller jag har umgåtts med Rasmus nästan varje eftermiddag denna veckan. Såklart har jag inte berättat för någon, för det skulle göra saker komplicerade. De enda som vet att jag har varit med honom är Adde och även att jag sagt att jag gjort något annat känner Matilda på sig att det är han jag har umgåtts med. 

Vi går utmed ån i den där parken med det spanska namnet. Solen börjar gå ner och färgar himlen rosa. Hela världen känns så annorlunda när ljuset som rör vid den är rosa, allt blir lugnt och det känns nästan som om man har stigit in i en saga. Jag håller Rasmus i handen och ser på när han pratar om något han tycker är intressant. Han älskar mysterium, älskar hur det är något som saknas, en stor pusselbit och när den faller på plast kan man ser allt från rätt perspektiv. Han älskar deckare och gillar att kunna diskutera det med någon. Så bra för honom att jag gillar att läsa böcker. Rasmus passion för deckare var det som drog honom till polisyrket och kanske en av anledningarna var att han också har växt upp med en pappa som har arbete inom polisen. Jag gillar hur vissa bara har en förkärlek till något och vågar lägga ner hela sin själ för att uppnå målet. De människorna som gör så är naturliga ledare, de vet även att om en väg försvinner kan man hitta en annan. Det kanske tar längre tid och man kan gå hela livet för att uppfylla det men tillslut kan man komma fram. Människor som Rasmus klarar av problem som är större utan att gå under, under den pressen som kan skapas. 

"Vissa författare de lägger som ett skyddande lager över sina böcker, de är inne på samma spår genom hela boken där det bara är en sak som är hemsk och man kan komma på vem spm har begått alla brott innan boken är slut. Medans andra blandar in för mycket så att man tillslut inte vad huvudpersonen egentligen heter" säger Rasmus och kollar på mig.

"Men inte den författaren du läser nu?" gissar jag och det får Rasmus att le.

"Exakt. Denna författaren väver in tillräckligt drama och invecklade brott att när man får reda på vem brottslingen är så blir man chokad eftersom det är en sådan stor cliffhanger" 

Rasmus säger allt som han har blivit ett litet barn som för första gången upptäckt små djur. Jag får samma känsla när jag ser på ett litet barn som leker med ett djur som när jag ser på Rasmus när han pratar om en bok. Det är bara ren lycka och riktigt gulligt att se på. 

"Jag babblar bara på nu eller hur" säger Rasmus.

Jag nickar till svar, biter mig i läppen och ler sedan.

"Det gör inget, det är ganska gulligt" säger jag.

Rasmus stannar, så jag gör det med och han vänder sig mot mig. Han tar tag i min andra hand och dra med sin tumme på min hand rygg. Det verkar som om han tänker på något, jag märker det på tystnaden som sprider sig.

"Bara ganska gulligt" säger han tillslut.

"Kunde vart gulligare" säger jag.

Han får ett slugt flin på läpparna och drar mig närmare honom. Sedan tar han tag i min midja och jag lägger armarna runt hans axlar. Vi lutar våra huvuden mot varandra och kollar bara in i varandras ögon för ett tag. Jag ser på de bruna ögon som påminner om våren och känner hur en värme genast fyller mig.

"Så om jag hade gjort detta då" säger han och kysser mig.

Det är ingen intensiv kyss, utan en oskyldig kyss, en lätt kyss. Det får mig att le, jag hade inte förväntat mig detta av honom. Men han är försiktigare än de flesta och jag respekterar sådana som inte tror att de har rätt bara för att utstrålar en viss känsla. Han gör det inte igen utan ser på mig för att få utvärdering på det. Jag nickar bara.

"Det är väldigt gulligt" svarar jag och han kysser mig igen. 

I min mage växer fjärilarna i mängd och det känns som det inte finns något annat. Vi slutar inte förens vi båda hoppar till av att en anka landar i vattnet bakom mig. Vi skrattar åt det, tar varandra i handen och fortsätter sedan vår promenad i parken. 
Men hur mycket jag gillar att umgås med Rasmus så vill jag hålla detta mellan oss två tills vi vet var vi har varandra, var vi kan ha varandra. Jag vill inte att det ska bli något problem med något förens vi vet vad vi vill och det är därför vi går åt olika håll när vi kommer in på gatan som leder till mitt hus. Det gör det hela lite mer spännande, hemlighållandet. Och så kanske jag gör så att inte Rasmus får en hjärtattack om han ser Matilda spionera i ett fönster. Jag tror jag hellre håller Matilda borta från detta ett tag till. Så för att ingen ska märka att jag vart borta smyger jag så tyst jag kan genom huset och upp för trapporna. Jag stänger min sovrumsdörr sakta så att den inte ska låta. Jag slänger mig sedan på min säng och känner hur fjärilarna i magen fortfarande flyger runt och jag vill inte att de ska sluta. Det får mig att skratta tills jag hör hur någon är i rummet. Det är inte pågrund av att jag ser personen eller att den sa något utan hur jag hör personen andas. Jag tittar åt min bokhylla och ser honom stå där rädd att röra på sig.

"Du hade kunnat fråga om en bok istället för att gå in på mitt rum när jag inte är hemma Adde"

Han vänder sig sakta mot mig händerna upp i luften som han nyss blev påkommen med att råna en bank. I ena handen håller han i en bok jag inte trodde att han skulle tycka om, men man ska ju inte döma någon innan man vet allt. Så jag borde vill inte döma honom utefter att han läser gulliga dystopi romaner. 

"Du vet de romantiska komedierna är lite längre till höger" säger jag och skrattar. 

"Ha ha" säger han och slänger den närmaste kudden som ligger på golvet på mig.

Jag slänger tillbaka den på honom. Han himlar på ögonen innan han tar den bok han egentligen ville läsa, en av de romantiska komedierna till höger på hyllan. Han slänger sig sedan bredvid mig på min säng och där börjar han sedan att läsa boken. Detta är något vi brukar göra ibland, Adde läser en bok jag har, om han inte förstår något i den förklarar jag. Och vad gör jag? Just nu stirrar jag bara upp i taket för det är det enda jag känner för att göra just nu. I vanliga fall kanske jag läser en bok eller gör skolarbete.