Ett skrik på hjälp

Kapitel 4- Någon ljög och jag flög

  "Are the pieces of you
In the pieces of me?
I'm just so scared
You're who I'll be"
Lia Marie Johnson

Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Det har bara blivit så att jag har mycket av mina personliga saker i mitt skåp. För att där kommer ingen att komma åt dem och förstöra dem. Jag kollar på de korten av mig, Camilla och Olivia som sitter på skåpdörren. Vi tog dem för något år sedan men de kan få mig att le ibland, men bara ibland. Mitt schema sitter även lite gömt bakom fotona. Just nu ska jag ha elevens val eller då bild som jag valt, men den blev inställd. Men om jag ska vara ärlig är jag inte så glad över det. Jag gillar att måla och det var sista lektionen för idag, det menas med att man kunnat gå hem tidigare. Men som tur är så är det utvecklingssamtal idag så jag har en anledning för att stanna kvar här i skolan. 

Jag sätter mig på en bänk inte så långt ifrån våra skåp men ändå inte så långt ifrån vårat hemklassrum. Jag tar fram en skrivbok ur min väska. Det är en engelska dikt som ska vara inlämnad imorgon som jag inte är helt klar med, sen måste jag skriva klart en sak till svenskan med. Jag tar fram mina hörlurar, sätter in de i öronen och sätter på musik som jag kan skriva till. Och så börjar jag. Det gäller att hitta rätt ord så att de som lyssnar eller läser får samma känsla som den som har skrivit den. Man måste beskriva på ett sätt så att alla får en bild i huvudet. Jag är så inne i mitt skrivande att jag inte märker att det är någon som sätter sig bredvid mig. Jag märker det först när det är någon som tar min penna. Jag tar ut hörlurarna och kollar upp på pojken framför mig.

"Vad skriver du?" frågar Leo med en sådan röst så att det nästan låter som om han bryr sig.

"På engelska dikten som ska vara inlämnad imorgon" säger jag kort.

"Jag som trodde att du var klar på lektionen innan idag?" säger han och kollar ner på mitt skrivhäfte.

"Jag skrev bara lite då" säger jag och kollar ner på den text som jag nu har skrivit.

"Är inte du en sådan person som är bra på allt och klar med allt snabbt?" säger Leo som nu studerar mitt ansikte medans jag stirrar ner i min bok.

"Inte när det gäller Engelska" säger jag tyst och känner verkligen hur temperaturen sjunker gradvis desto längre denna konversation går åt detta håll.

"Men jag kan ju gissa på att du redan är klar med den där svenska saken vi håller på med" säger jag för att lätta upp stämningen.

"Såklart jag var klar förra veckan. Och tack vare mamma fick jag göra om den två gånger" säger Leo i en sarkastisk ton och himlar med ögonen.

Det får mig att le ett litet leende. Jag har aldrig tänkt på hur det kan vara att ha ens förälder i något. Jag har aldrig drömt om det.

"Men jag måste gå nu, måste ju gå och få utskällning" säger Leo medans han reser sig upp med ett leende.

"Hoppas du överlever"säger jag skrattandes till honom.

Själv får jag ett litet skratt till svar. Alla kanske inte är så illa i denna värld.

Jag kollar klockan som en galning under 10 minuter och mamma är 10 minuter sen som vanligt. Hon kommer väl ringa snart och ställa in allt detta. Som det brukar. Och på en given signal börjar mobilen vibrera. Jag tar upp den och läser mamma på skärmen.

"Hej" säger jag och väntar på svar.

"Kan tyvärr inte komma, jag har fått förhinder. Men du kan väl säga det till din lärare och försöka ordna det på något sätt" säger hon i luren så där oskyldigt.

Med förhinder menar hon med att hon inte orkar, vill eller håller säkert på med något annat dumt.

"Okej....." säger jag tyst och kollar ner i  min bok.

"Bra, hej" säger hon och lägger på innan jag hinner säga något mer.

Jag lägger undan mobilen i jackfickan som jag tar i handen. Slänger upp väskan på ryggen och tar skrivboken i min andra lediga hand. Sedan gör jag min väg till klassrummet.

Jag hinner knappt att gå runt hörnet innan jag hör rösterna. Rösterna som minst måste komma från fyra olika vuxna som samtalar om något lågmält. Jag går inte fram helt från mitt gömställe, bara så pass mycket att den inte kan se mig från vinkeln de står. Det är tre kvinnor och en man, samt Leo som står med dem. En av kvinnorna är Holly, en är en dam med kort svart hår och en stor näsa. På tröjan står det socialen. Den tredje kvinnan är min biologi lärare som snart går i pension, hon har väldigt grått och kort hår. Hon har även på sig den tråkigaste bruna klänning jag sett, men hon ska väl försöka se längre ut eftersom att hon är den kortaste i den lilla samlingen. I alla fall om man kollar på mannen bredvid henne. Manne  bredvid henne måste vara minst två meter lång och flintskallig. Men det som får mig att reagera mest är att han har en uniform på sig. En polisuniform. 
Jag vet vad de vill, för det är inte Leo det gäller.

Det är när Leos och mina blickar mötts som de vuxna stannar upp i sitt pratande. Jag blir skräckslagen och vet inte vad jag ska göra. Så jag slänger ifrån mig jackan och skrivhäftet. Så börjar jag springa så snabbt jag kan. Rösterna som ropar mitt namn är långt borta och jag vet inte om det är någon av dem som jagar mig. Men jag vill inget hellre än att komma bort där ifrån. Springa från det ända stället jag känt mig trygg på. 

Jag vet inte hur länge jag sprungit eller hur långt sprungit. Det jag vet bara att bena värker när jag stannar. Jag andas snabbt och hackigt medans jag försöker att lugna ner pulsen. Jag ställer mig rakt och blundar medans jag tar ett djupt andetag. När jag sedan öppnar dem är det suddigt, en tår rinner ner från min kind, men jag märker även att det börjar bli mörkt ute. Precis som mitt humör, det skulle bara regna så skulle det vara perfekt.

Då kommer de, tårarna. Tårarna som jag har hållit inne så länge jag kan minnas. Det är som om alla dåliga minne kommer strömmades till mig på någon sekund och plötsligt vill jag bara hoppa. 
Om man hade gillat höjder och var glad skulle ett sådant här berg med denna utsikten vara jätte fin. Men om man är deprimerad så får den att tänka på andra tankar. Jag ser hur fler och fler lampor tänds i vår stad. Jag ser hur hela kvälls och nattlivet börjar. Den tid på dagen då allt kan hända.

Jag tar ett steg närmare kanten medans floderna som nu rinner från mina ögon fortsätter att komma och gör det svårt att se. Jag tar ytterligare ett steg närmare och nu är tårna i fri luft. Jag tänker på alla som behandlat mig som skräp bara åt att kolla på mig, på min familj som inte bryr sig om mig eller vill ha mig, på de som inte ser mig och de som låtsas som om inget.
Nu hänger alla tårna i luften.

Men sen kommer jag att tänka på Camilla och Olivia som har försökt att sprida ett litet ljus i mitt liv. Men så tänker jag på Leo som faktiskt har visat lite omtanke. Jag tar ett steg bakåt med ena foten, men kommer på en grästuva och foten flyger. Jag halkar och ramlar över kanten.

Det sista jag hinner tänka är att jag hoppas på att det inte ska göra ont....