Ett skrik på hjälp

Kapitel 10-Samma blod

  "But nobody here knows what I'm going through
No, they never do" 
Jasmine Thompson

Det verkade som att tiden stod stilla en stund för vi var båda chockade. Såklart att det måste vara Leos kusin som kommer titta närmare på mitt fall.

"Ja" säger jag.

"Annie?"

"Det är bara ett smeknamn. Inget annat" säger jag för att förtydliga det för honom.

Han kollar fortfarande chockat på mig. Konstig, eller inte. Han harklar sig och börjar prata.

"Ja, mitt namn är Rasmus och det är jag som kommer att kolla närmare på vad som hände dig, så att man kan få en tydligare bild" säger Rasmus och kollar sig besvärat runtomkring i rummet.

"Det har jag hört" 
Rasmus harklar sig igen och kollar ner på ett häfte som han håller i handen.

"Jag ska börja med att ställa några frågor"

Jag nickar.

"Vet du var du hittades?"

"Ja, vid en sjökant i en stad en bit härifrån"

"Vem hittade dig?"

"En joggare"

"Vad var joggarens namn?"

"Jack Lu" 

"Hur var det när du vaknade upp på sjukhuset där, minns du något av det som hände?"

Jag kollar ner i golvet och sväljer. Det är det som har jagat mig de två senaste åren. Jag kollar upp på rödhuvudet framför mig.

"Det är det som jag inte vet. I ena stunden när jag vaknade upp mindes jag allt, mitt huvud var fyllt men sedan så försvann allt och jag kunde inte ens minnas mitt namn. Det kan jag fortfarande inte" 

Det blir tyst en stund innan jag upptäcker att Rasmus bara kollar på mig. När han märker att han har blivit upptäckt tar han ner ansiktet i papperna och antecknar något.

"Har du kvar sår, blåmärken eller något som inte har läkt så snabbt kvar?"

"Minnet" säger jag ironiskt.

"Något annat?" säger Rasmus på väg i ett leende men himlar med ögonen så att jag inte ska se det.

"Ja. Märken från rivsår på mina armar, blåmärken vid min ena axel, ett sår vid min vrist och ett litet jag på nacken" räknar jag upp lite osäkert.

Rasmus blir orolig, som om han kan känna min smärta. Fast det kan han inte, eftersom att jag själv knappt känner den längre.

"Är det något mer?"  säger Rasmus tvekande.

"Ett stort sår eller blåmärke på vänstra sidan" 

Nu kollar Rasmus på mig med en annorlunda blick. Han har liksom fastnat och kan inte skriva något på papperna.

"På sista sidan finns det bilder tagna från förra veckan på de olika skadorna. Ifall du ville se dem" säger jag och reser mig från sängen. 
Jag börjar gå mot dörren men Rasmus tar tag i min arm och han kollar på mig sådär igen, på det där konstiga sättet.

"Hur mår du?" frågar han.

"Bra" 

"Jag menar på riktigt"

"Skit. Kan du lova att du inte ska berätta för Leo om att det var jag som var patienten du kommer att kolla upp ett fall på. Snälla?"

Han nickar, släpper min arm och jag går ut. När jag väl har kommit ut ur byggnaden andas jag in den friska luften och släpper på händerna som jag har hållit knutna hela vägen från rummet. 

Jag sitter i mitt rum på min säng och bara stirrar i väggen med en bok framför mig.

Det är mörkt och det är trång. En ensam lampa hänger i taket och det verkar som om den ska lysa upp hela rummet men såklart gör den inte det. Den kastar bara elaka skuggor som jagar en. Jag bankar på dörren och skriker men ingen kommer och öppnar det ända som hörs är att någon skriker att jag ska vara tyst. Jag skriker tills halsen gör ont och krafterna runnit ur mig. Jag sätter mig ner och begraver ansiktet och gråter. Vilken lyckad 9 årsdag.

Jag tittar upp på Adrian som nu sitter på min sängkant. Han sitter där tyst med halvöppen mun och bara kollar på mig. 

"Mamma sa att det gick bra hos doktorn, men att du inte hade fått tillbaka så många minnen än" säger Adrian.

Jag kollar ner på min bok, men svarar inte min bror.

"Mamma sa även att du kan börja vara med på idrotten igen. Men att hon vill att du ska vara försiktig efter vad som hände förra gången"

Det droppar ner på min bok och jag kollar upp på Adrian med tårar i ögonen.

"Varför måste jag ha en sådan bra foster bror?" säger jag och ler.

"Mamma sa även att den medicinen du fick idag skulle göra dig känslig" säger Adrian och ler.

Jag skrattar ett kort och lättat skratt.

"Men varför berättade du inte att du har börjat minnas saker på sistone? Det är väl inte så svårt?"

" Så jag säger bara att det kommit mer och mer minnen till mig sedan vi flyttade. Då kommer de få spekulationer om att kom någonstans här i närheten eller att jag hade en släkting etc, etc. Då måste jag förklara minerna in i minsta detalj men det kommer inte kännas som om de hjälper mig, det kommer kännas som om de inkräktar i ens hjärna. Det finns saker som alla vill ha hemligt och då vill de bara att man ska säga det rätt ut som om det bara var luft. Men det är även svårt att berätta för dig om vad jag kommer ihåg. Hur ska jag då berätta för en främling om alla mina minnen?"

"Tekniskt sätt så träffar du faktiskt Dr Andersen ganska mycket, mer än vad jag någonsin har träffat den där kusinen i Portugal"

"Ja men ni delar fortfarande samma blod. Vad jag vet så har jag inga släktingar eller vänner för då skulle de väl ha letat efter mig för två år sedan" säger jag medans tårar rinner ner för mina kinder. 

"En dag så kommer allt att bli bra, det lovar jag. Godnatt"

"Godnatt" 

Varje dag ser jag på när solen går upp. Varje dag ser jag hur himlen får färg igen efter den mörka natten. Att få se himlen bli till gult, orange, rosa och rött. Det är det bästa på hela dagen men det är även tecknet på att jag varit vaken hela natten. Att jag ännu en gång haft en sömnlös natt. Det är minnena som pusslas ihop till konstiga drömmar, drömmar som förvandlas till mardrömmar. 

Inatt vaknade jag upp för att jag hörde röster utanför mitt rum. När jag gick bort mot min dörr så hörde jag vilka det var som pratade. Det var Matilda och Charlie. 

"Jag pratade med doktor Andersen efter Annabelles besök. Andersen tror att det är något som besvärar henne" 

"Mer än att hon inte vet vem hon är?" svarade då Charlie.

"Ja, men det var bara att se om hon kommer att säga det till oss eller inte. För jag tror att Annabelle har mycket på gång i sitt huvud just nu"

Efter det blev det tyst och som vanligt kunde jag inte somna om så jag satt bara där vid fönstret och kollade ut på natthimlen.

Jag kollar på det blåa skåpet när jag går förbi. Det ligger som vanligt blommor framför det och det är tyst i korridoren. Jag har fått turen med att ha mitt skåp mittemot Leos skåp men jag har även det nära det där andra blåa skåpet. Jag tänker på det Leo sa för någon dag sedan, flickan som dog gick i hans klass, i min nya klass. Flickan hade familj och vänner som nu lider eftersom att hon är borta, eftersom att hon inte kommer att komma tillbaka. Jag gissar även på att några beskyller sig själva över vad som hände med flickan. Men vad kan de göra, hon är borta och det är inte mycket som kan få henne tillbaka. Men det finns iallafall folk som bryr sig. Det är mer än vad jag har.

Jag vänder mig om till mitt skåp och blundar. Jag torkar bort några små tårar som rinner ner för mina kinder, jag vill inte att någon ska se dem. Jag vill inte att någon ska se mig, jag vill bara ha mitt vanliga liv tillbaka, det jag inte minns, men då jag kanske hade en riktig familj och vänner.