Ett skrik på hjälp

Kapitel 17-Journalen

"People say you don't know what you got
until it's gone... Truth is, you knew what you had, 
you just never thought you'd lose it."

Tänk dig att du går och lägger dig en kväll i din säng, i ditt egna rum, i dit egna hus, på den gatan du bor på. Tänk dig att du somnar med alla de bra sakerna som har hänt idag snurrandes i ditt huvud. Tänk dig att du somnar med ett leende på läpparna om att en ny dag väntar imorgon, med nya möjligheter. 
Tänk dig nu att du vaknar upp någonstans. Du vet inte var du är eller hur du kom dit. Tänk dig nu att du vet inte vad du har gjort för något på dagen, du vet inte vad du skulle ha gjort och tänk dig nu att du inte vet dit namn. Något simpelt som ditt egna namn, något som du alltid har burit med dig är nu bort och du kan inte komma på vart du har tappat det.

Kontoret är ganska tråkigt egentligen. Varken stort eller litet. Ett fönster utan gardiner eller blommor som står där, ett skrivbord med en dator och massvis med papper i olika högar. En hylla med många pärmar med olika förteckningar på. En slags byrå där hon säkert har mer papper och mappar i. Två stolar som står mot skrivbordet och en skrivbordsstol. Sedan är såklart kala vita väggar, inga tavlor eller bilder på något. Jeanettes kontor är väldigt opersonligt. 

"Förlåt för den lilla röran på skrivbordet, men jag har inte så mycket tid just idag. Så vi får ta det snabbt" säger Jeanette och torkar bort en svettpärla från pannan.

"Det är lugnt" säger jag, sätter mig på en stol mittemot henne och ställer min väska på den andra stolen. 

"Så vad är det du vill veta?" säger Jeanette och kollar undrande på mig.

Jag tar fram min antecknings bok från väskan och en penna. Om jag får något vettigt eller bra från henne så får jag ju iallafall anteckna det.

"Ehm, jo. Hur var Autumn som person?" 

Jag börjar med en troligtvis enkel fråga, för det känns inte rätta att fråga någon varför man tror att att dennes dotter tog sitt liv. 

"Hon var hjälpsam, en tystlåten tänkare som ofta sökte svar på saker" säger hon och blir lite blank i ögonen.

"Och i skolan?" säger jag och antecknar.

"Hon sa sällan något om skolan, så det vet jag inget om. Men jag antar att hon hade många kompisar, för hon var alltid ute tills det blev mörkt eller för kallt" 

Jag ser att Jeanette försöker tro på det hon själv säger, men hon kan inte dölja att hon ljuger för mig.

"Hade Autumn något självskadebeteende?" säger jag försiktigt och kollar in i Jeanettes ögon.

"Inte vad jag vet" 

"Hade hon ätstörningar?"

"Det tror jag inte"

"Blev hon misshandlad av din förra pojkvän?"

"Det blev hon säkert, eftersom att jag blev det" säger hon och man kan se ilskan över vad den mannen gjorde mot henne. 

Jag undrar varför hon stannade hos en man som skadade henne så länge. Och varför hon inte gjorde något åt saken tills hennes dotter försvann. Eller hon kanske inte hade något val tills polisen klev in i deras lägenhet. 

"Visade Autumn på något sätt att hon tänkte på att hon skulle försvinna från denna värld någon gång?"

Jag hör hur Jeanette sväljer och tar ett djupt andetag.

"Vi pratade aldrig om döden. Vi trodde aldrig att den skulle vara nära. Men den enda gången vi gjorde det var när hon var liten, det var samma dag som jag och hennes pappa gick olika vägar i livet. 
Hon frågade vem jag nu skulle bli gammal med och då svarade jag att jag skulle bli gammal med henne. Att vi skulle bli gamla tanter tillsammans" säger Jeanette och försöker sig på ett skratt.

"Kan hennes pappa ha något med detta att göra, att Autumn ville få svar på något?" frågar jag.

"Har inte sätt eller hört från honom sen han stack. Om Autumn ville ha svar så måste hon ha haft svårt att få tag på några" säger Jeanette med en skarp röst. 

"Men..." mer hinner jag inte säga förrns hennes telefon ringer och hon plockar upp den. 

Hon pratar några sekunder med personen på den andra sidan innan hon lägger på och ser på mig.

"Jag måste gå till receptionen en lite stund bara, men jag kommer strax tillbaka" säger Jeanette och reser sig upp och går ut från kontoret. 

Jag väntar en stund så att jag riktigt vet att hon har gått och inte kommer tillbaka på ett tag. Då reser jag mig upp och går fram till byrån, öppnar en låda och där i ligger mycket riktigt papper. Jag kollar på flikarna med de olika namnen på och sedan tittar jag i nästa låda. Där i ser jag något märkligt, ett namn med citationstecken, vet de inte vad personen heter? Men det är något med den där mappen som ger mig gåshud. Jag kollar mot dörren och ser till min lättnad att Jeanette stängde dörren när hon gick. Jag tar upp mappen och kollar i den. Jag sväljer tungt, stänger lådan och lägger ner mappen snabbt i min väska. 
Precis när jag satt mig ner på stolen igen öppnas dörren och Jeanette kommer in. Hon kollar på mig och står kvar i dörröppningen.

"Jag måste tyvärr be dig att gå. Jag har ett mötte om några minuter som jag måste förbereda lite till"

Jag nickar och ler.

"Hejdå"

Jag sitter där på min säng med papperna i mappen utspridda. Alla dessa papper, olika ord som bildar meningar om mig. Om den namnlösa flickan, om henne man hittade vid vattnet, om hon som inte mindes ett enda dugg. Den flickan som fick ett namn och sedan blev jag. Akten om mig är det inte som gör mig yr, även om det var vissa detaljer jag inte visste om. Som min läkarjournal eller var jag hittades exakt. Men det som sagt inte det som gör mig yr, nästan illamående. Dörren öppnas och Matilda kommer in. Jag samlar in alla papper och lägger i dem i mappen igen. När jag är klar kollar jag mot Matilda som kollar skeptiskt mot mig. 

"Vad är det för papper?" frågar Matilda och sätter sig på min skrivbordsstol.

"Det undrade jag med först innan jag läste dem" säger jag spydigt. 

"Men sedan läste jag igenom dem och fick lite svar. Sedan ställde jag mig frågan varför Jeanette Lion hade dessa papper. När hon själv har upplevt ett trauma. Varför skulle hon ta han om ett fall om en flicka som folk tror försökte ta sitt liv, precis som hennes egna dotter?" säger jag, håller hårt om mappen och känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare.

"Hur fick du tag på den mappen? Du borde inte ha den. Om de kommer på att du.." säger Matilada och ställer sig upp och får oro i ögonen.

"Om de kommer på vadå? Att jag tog min journal, med alla papper på allt alla tror om mig, om vad polisen tror, om vad doktorerna tror och vad  ni tror"

Matilda blir tyst och hennes ansikte är vitt, medans mitt egna borde spegla rött.

"Matilda. Varför finns det papper i denna mappen om att ni vill adoptera bort mig?"