Ett skrik på hjälp

Kapitel 13-På ett sätt så finns alla kvar

  "Free
Lost in the sea
Drowning to breathe
Pull me down deeper "
Svrcina 

Jag står i korridoren och bara kollar. Bara kollar på det där skåpet med det svåra låset. Det där skåpet som har bara någon få torkad blomma vid sig nu. En svart lockig kalufs i som fladdrar förbi i mitt synfält fångar min uppmärksamhet. 

"Olivia?" säger jag och den svarta lockiga kalufsen vänder sig om.

"Ja?" svarar hon.

"Du var vän med hon som hade skåpet va? Du vi behöver liksom inte prata om det men jag undrar liksom varför man aldrig har öppnat skåpet" frågar jag när jag kommer fram till Olivia som snabbt när jag nämner hennes kompis blir dyster.

"De hittade aldrig en nyckel och låset var för svårt att få upp. De vill inte heller bända upp hela skåpet. Så nu letar de bara efter en låssmed eller något"

"Men var du nära vän med henne?" 

"Ja, hon var en av mina bästa kompisar"

"Men borde då inte en av hennes kompisar som till exempel du då ha en extra nyckel ifall hon skulle glömma sin nyckel"

"Hon glömde aldrig sin nyckel" säger Olivia skarpt.

"Men om hon skulle ha gjort det?"

"Hon gjorde inte det" säger Olivia ännu skarpare och går sedan där ifrån utan ett ord.

Okej, det där gick ju bra säger jag tyst för mig själv.

"Olivia gillar inte att prata om Autumn för det mesta. För när hon försvann blev hon en helt ny person, så jag vet inte riktigt om Olivia tycker att det är sorgligt eller inte att hon försvann" säger en röst bakom mig och det förvånar mig att någon svarade. 

Jag vänder mig om och ser att det är Camilla som sa det till mig.

"Vad menar du?"

"Olivia var totala motsatsen innan Atu försvann. Hon var blyg, försiktig, vågade inte ta för sig och hon hade råttbrunt hår innan. Okej vi sa inte högt att hennes hårfärg var så men alla visste det. Men efter allt som hände så tyckte vi att det var dags för en förändring. Vi färgade håret båda två. Hon färgade det svart och jag blont. Men Olivia blev en helt annan person efter det med, hon övergav mig och vägrade att prata om Atu. Hon pratade knappt med mig" säger Camilla.

"Man säger att vissa sörjer på olika sätt"

"Jo, ja, jag märkte det"

"Men fortfarande borde det inte finnas någon mer nyckel till hennes skåp?" frågar jag.

"Vissa tror att hon hade på sig sin nyckel när hon försvann, vissa tror att hon lade av sig nyckeln på ett ställe och andra tror att hon gömt den så att ingen ska hitta den"

"Du säger försvunnen som om hon skulle komma tillbaka när som helst" säger jag och kollar frågande på Camilla.

"Hon är försvunnen för mig, bara borta. Hon är inte död för mig eftersom att jag väljer att minnas henne. Men det finns fortfarande hopp på att hon ska komma tillbaka, man hoppas" säger Camilla längtande.

Någon smäller igen sitt skåp och för Camilla tillbaka till verkligheten.

"Ska vi sitta på fysiken?" frågar Camilla. 

"Visst, men.."

"Kom nu vi vill ju inte missa när Per kommer berätta för oss vad energi är för något" säger Camilla och drar mig från skåpen.

Vi sätter oss någonstans vid fönsterna, längs bort från dörren och sitter typ i mitten. Ja jag vet att det låter konstigt, men tänk dig då hur man tycker att klassrummet ser ut. Jag gillar inte fysik men jag vet att jag måste bli bättre om jag ska höja det betyget. Därför gör jag mitt yttersta för att koncentrera mig även om jag håller på att somna. Per en ganska ung fysik lärare står framme vid tavlan i sin skjorta och ganska väl kläd och har just nu en diskussion med en av mina klasskamrater om något som tydligen är fascinerande. Jag börjar känna mig yr och huvudet snurrar.

Det luktar alkohol och svett. Ljuset når inte riktigt in genom fönsterna och lamporna i taket ger en bara huvudvärk. Framför mig står en storväxt man med mörkt hår och mörka ringar under ögonen. När han öppnar munnen känner man vad han har ätit och inte från samma dag utan för några veckor sedan. 
"Hör du dåligt?" säger mannen ilsket.
"Vad?" frågar jag.
"Du vet mycket väl vad din jävla slyna. Har du rört mina saker, ha?"säger han högre.
"Jag har inte rört dem"
"Varför står de då inte där jag ställde dem" säger mannen ännu högre.
"Kanske för att du flyttat på dem?" försöker jag säga.
"Tror inte de va" säger mannen högre och sluddrigt. 
"Va lite tystare annars blir grannarna arga" säger jag och bakar långsamt bakåt. 
"Ingen säger till mig vad jag ska göra"
"Hör du det? HÖR DU DET?" skriker mannen och tar tag i en sådan där stor tung vas som står inom hans räckvidd.
Han greppar den och kastar den sedan hårt. Jag hinner inte blinka innan den träffar mig och skärvor från vasen tränger sig in i min mage. Jag ramlar hårt bakåt på det smutsiga golvet. 

Det känns som om blodet har fryst till i mina ådror. Jag kan riktigt känna lukten av metall och smaken av något surt. Det känns som om det jag ätit idag vill komma upp igen. Jag reser mig snabbt upp från min stol och märker att hela klassrummet är tyst medans allas blickar är riktade mot mig. Jag känner hur mitt hjärta bultar snabbare och det jag gör sen är att skynda mig mot dörren och sedan ut ur rummet. Medans jag springer genom korridoren hör jag hur vår fysik lärare ropar på mig mig. Jag skyndar mig till närmaste toalett och låser dörren efter mig. Jag tar tag i handfatet det är då jag märker att mina händer skakar kraftigt. Försöker att ta djupa andetag och göra så att mitt hjärta inte hoppar ut genom min mun. Men det är inte det som kommer ut ur min mun. Jag öppnar toalocket och lutar mig över det och spyr. Efter allt som allt så håller det på tills det bara kommer luft och det känns som om jag håller på att kvävas. Jag sitter där på det smutsiga toalettgolv och skakar. Jag skakar så mycket att jag kunde ha trott att det  är byggnaden som skakade och inte jag hade vetat bättre.