Ett skrik på hjälp

Kapitel 25- Det är mänskligt

"Been through every emotion
Right now I'm sad and broken
Like the bottles on the floor, but I'm too buzzed to clean them up
Wish I could get a little un-drunk
So I could, I could un-love you"
FLETCHER

Mörkret sluter sig om oss. Man kan inget se, men jag märker av hans närvaro. Så varm och kärleksfull. Hans händer håller om mig och hans kropp är som en sköld mellan mig och omvärlden. Jag smeker hans handrygg. Och andas in lukten som finns i rummet. Hans doft.

Jag står vid dörren och vet inte riktigt vad jag ska göra. Men sakta drar jag ner handtaget och in kommer en liten gnutta ljus. Försiktigt utan att göra något ljud försvinner jag ut genom dörren. När jag har stängt dörren andas jag ut.

"Du är full av överraskningar"

Jag hoppar till och känner hur hjärtat försöker att slå lugnare.

"Tydligen tycker ni alla det" säger jag och vänder mig om.

Där sitter han med en burk öl i sin hand på en stol nära toalett dörren. Hans blonda hår sitter klippigt mot tinningarna. Alex ger mig en grumlig blick. Han ser lite nyktrare ut.

"Trodde du heller skulle välja att berätta om drogerna än att hångla med Tim framför Leo. Ännu mindre gå till ett rum ensam med Tim medans Leo är där nere och väntar på dig. Men se, det blev något att prata om trots allt"

Så tar Alex en klunk av sin öl och smaskar högt. Mendans han slår ut med armarna nöjt.

"Du ät otrolig" säger jag och går förbi honom.

Jag hinner ta ett steg i trappan innan jag hör honom säga något.

"Fortsatt trevlig natt"

Jag skyndar mig ner för trappan och nedanför är festen i full gång. Det verkar som om fler människor har anlänt till festen och de som var här tidigt har antingen gått hem eller så dansar de fulla någonstans. Jag letar i garderoben och hittar tillslut min kappa. Ganska svårt faktiskt eftersom det verkar som om alla tog sin kappa till festen.
Väl utanför huset tar jag upp mobilen. Ett sms från Leo:
Hittar inte dig, men säger bara att jag går hem nu.

Det skrev han för en halvtimme sedan. Jaha, då får jag gå själv hem. Inte för att jag har något emot det, men jag hade hellre haft sällskap.

Men det roliga måste ha ett slut. Och måndagen kommer igen. Härlig eller hur, vad är troligare att vakna upp en måndag och veta att man måste prestera på topp i flera dagar igen. Så att man till helgen kan ta det lugnt, det är bara 120 timmar tills lördagen på en måndag.

Korridorerna känns som en evighet, att de aldrig tar slut eller stannar. Man bara fortsätter gå med en flock med människor som byts ut efter ett tag när de fortsätter på sina egna vägar, i sina egna tankar. Jag är glad att jag slipper prata, för allt det sköter Camilla och Freja. Freja som har nyktrat till, men är fortfarande lika fnittrig som hon var i helgen. Sedan så är det något speciellt med Camilla. Något jag inte kan sätta ord på, hon får ju nämligen sitt blåa hår att se normalt ut. Gud, dessa är människor är verkligen mina vänner och jag skulle aldrig byta ut dem. Hur konstiga de än må vara.

Långt borta ser jag hur ett gäng med killar närmar sig. Sport killar, långa killar, i min ålder eller snart är det Alex. Känslorna från festen kommer fram, men jag trycker dem snabbt ner igen och riktar min blick framåt förbi Alex. Men blicken flackar och jag ser att Leo går med honom. Han ser ut som om han nyss blivit påkörd av en buss, milt sagt. Och till inte en så stor förvåning har Alex fått en ny vän. Någon som Leo försöker gå så långt bort ifrån som möjligt, nämligen Tim. Tydligen betyder popularitet mer än heder nuförtiden.
Vi kommer förbi dem utan ett ord, inte ens en blick. Så jag kan äntligen andas ut.