Ett skrik på hjälp

Kapitel 28-Godnatt

"I remember the feeling like I could not breathe
Darling I remember everything"
We the kings

Vi fortsätter att gå under en tystnad jag och Rasmus. Gatlyktorna har börjat lysa så nu är det inte bara stjärnorna över våra  huvuden som ger oss ljus där vi går på trottoaren någonstans i denna märkliga stad. Jag tar ett djupt andetag innan jag kollar på Rasmus. 

"Det känns som om jag sätter mig själv första och sist hela tiden. När jag berättar sanningen om något tro alla att jag är konstig och plötsligt är jag som en skör porslinsdocka. Men om jag inte säger något eller varför jag gör vissa saker blir jag klassad som en bitch. Vad är det de egentligen vill veta" 

Jag försöker säga allt så snabbt jag kan och jag märker att Rasmus lyssnar noga.

"Jag menar hur stört är mitt liv egentligen. Jag minns inget från förre två år tillbaka och det jag börjar minnas är inget trevligt. Asså jag har inget namn, ingen familj som ville ha mig och förstör varenda relation till varenda människa runtomkring mig"

Vid detta laget har vi stannat för mer kan jag inte säga medans vi går och det börjar bli svårt att hålla mig från att bryta ihop. Vad har jag att förlora, all min värdighet är redan borta vid detta laget. 

"Asså den enda jag kan prata med som inte kommer se mig som mentalt instabil är en polis som utreder mitt fall igen och som också är Leos kusin. Det säger en del hur komplicerat allt är"

Rasmus ser på mig med ögon som verkar väldigt oroliga. Han tar tag i mina händer när han ser att de har skakat. Han märker hur upprörde hela detta samtalet får mig att känna. Jag vet att det inte är lätta att prata om det, det är ju liksom mitt liv. 

"Jag vill kunna leva mitt liv, men hur kan jag göra det när jag endas minns sker som förstör mig ännu mer" säger jag och känner nu hur tårarna har börjat rinna ner för mina kinder.

Rasmus drar mig in till hans famn och håller om mig hårt. Där börjar jag gråta mer men det är så skönt att få ur mig allt. Allt det där jag har hållit inom mig under en så lång tid. Jag lät allt komma ut mig och det utgjorde ett sammanbrott. Luften är så tung att andas och det värker i mitt bröst. Jag skakar så mycket att jag nästan tror att det faktiskt är en jordbävning. Men jag vet att det inte är det, Rasmus håller mig tillräckligt hårt för att jag inte ska ramla ihop, men tillräckligt löst så att jag kan känna att jag kan andas. När jag sedan känner hur allt lugnar ner sig tar jag mina armar runt honom med. Så där står vi och håller om varandra i gatlyktans sken och helt ärligt kan det vara det mest normala jag gjort på ett tag. 

"Ibland kan jag vara en bra axel att gråta på" viskar Rasmus i mitt öra. 

Trots att han bär en jacka kan jag slå vad om att han kan känna hur det är början av ett leende jag försöker dölja mot hans axel. Han luktar som äpplen och regn. En orsak kan ju vara att jag har gråtit mot hans axel, men de två dofterna tillsammans är saker jag kopplar till lugn. Jag andas in och ut några gånger. Sedan ser jag upp på honom och tar ytterligare ett djupt andetag. Han biter sig i läppen och tar ett försiktigt steg bakåt.
Vi kollar in i varandras ögon och sedan torkar han bort de sista tårarna som rullar ner för mina kinder med sin hand. Rasmus mig sedan ett försök till ett leende och genom allt dåligt så får jag också tillbörjan till ett leende. Det gör ont att le, men jag behöver inte försöka hålla det uppe. Istället tar jag tag i Rasmus hand och han kramar den hårt tillbaka. Sedan börjar vi att gå igen, genom den tysta kvällen. 

Medans vi går försöker Rasmus att få mig att tänka på annat, säga saker som inte kräver så stor ansträngning överhuvudtaget. Vilket är väldigt trevlig att göra ibland, sådant man gör med vänner och inte polis som utreder ens fall. Men han sa att allt jag sa nu, lyssnade han som en vän och inte något annat. Så länge inte det kommer att ha en stor betydelse till något genom brytande i fallet, men jag tror inte det kommer att ge någon nytta. För som sagt jag tillhörde väll bara en familj som inte ville ha mig, rymde hemifrån och slog i huvudet vilket ledde till minnesförlusten. 

"Vi är framme eller tillbaka. Beroende på vart man ska eller ja du förstår" säger Rasmus som med en gång har blivit lite nervös.

Jag nickar bara och ler mot honom. Är Rasmus nervös för vadå? Vi står framför mitt hus, det har verkligen blivit mörkt och klockan har blivit mycket. Men det var skönt att få prata om allt med någon man aldrig brukar prata med såhär. Rasmus ser ut som om han har sett ett spöke där han kollar på någonting bakom mig. Han försöker att se ut som om han inte såg något, men jag vänder mig om och ser att Matilda bakar från fönstret. Sedan kollar jag tillbaka mot honom och kramar hans hand som jag fortfarande inte släppt. 

"Sen när blev en polis rädd för någons föräldrar" säger jag sarkastiskt. 

"Sen när jag håller deras dotter i hand när de ser" säger han och ler nervöst. 

Han drar nervöst med den fria handen genom sitt hår som han ofta gör när han blir just nervös. Som sagt det finns tydlig koppling till andra släktingar som gör samma sak. Jag tar tag i den handen när han har slutat att pilla sig i sitt hår. Jag tänker inte så mycket för då hade jag säkert ångrat mig. Men som sagt är det mitt liv att leva och jag vill göra saker man inte kan skjuta upp till morgondagen. Jag lutar mig framåt och kysser hans kind. Rasmus stelnar till lite av den oväntade kyssen. Sedan backar jag och ger honom lite utrymme.
Ett chokat ansiktes yttryck är det man kan utlösa av Rasmus och det får mig att le stort. Det tar några sekunder för honom att inse vad som skede, men när det väll går upp för honom sprider sig ett stort leende på hans läppar. Han biter sig i under läppen för att leendet inte ska vara så tydligt, men misslyckas stort. Jag släpper hans händer och backar sedan.

"Godnatt rödtott" säger jag och ler.

"Godnatt prinsessa" säger han, ser på mig innan vi båda börjar gå åt olika håll.

När jag säger ytterdörren har jag fortfarande ett leende. När jag har hänt av mig jackan och tagit av mig skorna har jag fortfarande ett leende. När jag stoppar i min mobil i min ficka har jag fortfarande ett leende. Jag tonar ner på det när jag ropar på Matilda. 

"Du kan komma fram ur skuggorna nu" säger jag och ser hur Matilda kommer gåendes med en kopp te i händerna. 

Hon höjer på ögonbrynen som en fråga och sedan tar hon en klunk av teet. Hon njuter väldigt mycket av denna tystnaden och hon försöker få mig att svara på något hon gärna vill ha svar på. Om hon inte hade varit min foster mamma, kunde man lika väll ha blandat ihop henne med en kompis. 

"Så vem var det?" frågar hon som om det inte vore något stort och tar sedan igen en klunk till av teet.

Jag himlar med ögonen och försöker gå förbi henne. I farten svarar jag.

"Leos kusin"

Hon skrattar till lite och som sagt tar hon en klunk av sitt te.

"Du verkar ha en typ iallafall" 

Jag skakar på mitt huvud och himlar med ögonen. Men jag ler även av det, för de är ju trots allt ganska lika och olika på samma sätt. Jag springer upp för trappan och går sedan in på mitt rum. 

Det var länge sedan jag hade denna känslan när jag lagt mig ner i sängen. Ett antal och täcken ligger över hela sängen. Jag läser något kapitel i en bok innan jag känner hur ögonlocken börjar bli tunga. Den lägger jag ifrån mig, säger av mobilen helt och lägger mig bekvämt i sängen. Sömnens täcke drar över mig snabbt och det var länge sedan jag somnade såhär lättad. För första gången på länge sover jag en hel natt utan mardrömmar.