Fuck it

#Kapitel 34

ZACKS PERSPEKTIV

Vi har börjat hitta tillbaka till den stigen vi återvände ifrån, det är inte långt kvar tills vi är vid huset igen.
Vi är inte säkra om mannen fortfarande är kvar där, men vi får hoppas.

_________________

En timme efter

Vi har nu gått i cirka en hel timme i samma spår och vi känner igen oss.
Huset är alldeles bakom skogen.
Vi är väldigt nära dalen, nedför dalen ligger huset som sagt.

Huset står fortfarande vidrört, han verkar inte ha gått tillbaks.
Lådorna i köket hittar vi ett fotografi som ser ut att vara flera år gammalt.
Det är säkert ett familje fotografi, det är en flicka med kastanj brunt hår som har sitt hår i två fiskebens flätor, hon ser ut att vara runt 11 år.
Det är en pojke med på fottot som verkar vara i samma ålder som flickan, de är nog syskon.
Två andra vuxna som troligtvis är mamman och pappan till barnen.
Pappan på fotot är mannen vi såg i huset för bara några timmar sedan.
Jag kollar noga om det är någon extra detalj som syns, men jag hittar inte direkt något som kan tyda på vart han befinner sig nu.

-"Ellie, det står inget på baksidan på fotografiet"
-"Kolla i de andra lådorna" säger hon medans hon gör likadant fast vid lådorna på motsatta sidan.

Det finns inget särkilt i dem andra lådorna, bara några nycklar och kvitton och annat oviktigt.
På kvittona står det en affär som är vid namn "Joshy" låter inte bekant.
Undrar vart det ligger?

-"Han har varit i en affär som heter Joshy, känner inte igen namnet"

-"Joshy? Annorlunda namn, det ligger nog vid en tank eller så ligger det mitt i ute i ingenstans" säger hon när jag ger henne kvittot.

-"Vi kommer nog inte hitta något mer härifrån, vi måste nog till byn, dock vet jag inte vart byn ligger"
-"Den kanske bara ligger nedan för dalen?"

Vi har börjat närma oss slutet av dalen, inte lika mycket skog här.
Allting känns så övergivet, lite kusligt när man tänker på det.

-"Vad är de jag ser därborta? Är inte det en —-" säger jag och kisar med ögonen.
-"Jo, jag tror det är en mack där borta!"
-"Det måste finnas någon som man kan be om hjälp där"

På butiksdörren står det öppet med en stor skylt.
När vi stiger in i affären så hörs en plingande klocka som sitter på dörren.
Ingen verkar vara inne i butiken, en man öppnar en dörr som ligger i affären och fortsätter mot kassan.
-"Hej! Det var länge sedan jag såg folk här, det är så stillsamt här på sistone"
-"Är det något ni söker efter?" Säger han trevligt.
Mannen har på sig ett vitt svettigt linne med några ljusblåa smuts shorts.
Är de så här man lever mitt ute i ingenstans?

-"Jo vi har nyligen fått stopp på vår bil och vi är helt vilse, vet du vart man kan få hjälp någonstans?" Säger Ellie.

-"Det är inte troligt att det finns hjälp här ute, men jag kan kolla på bilen om ni vill?" Säger mannen och erbjuder hjälp.

-"Vår bil är inte här, den ligger väldigt långt bort här ifrån, vid en väg mitt ute i skogen"
-"Den kollapsade bara från ingenstans när vi körde" säger jag och andas tungt.

-"Jag förstår, ska vi leta efter bilen? Vi kan använda min bil. Tror ändå inte att några kommer idag till affären"
Mannen stänger butiksdörren och låser igen.
Han tar fram några nycklar från baken av shortsen och vi fortsätter till baksidan av affären.
Där står en typiskt bil som man bara använder ute på landet.
Knappast kan jag säga att dehär är på landet men en mindre version av det.
Han låser upp bildörren och Ellie sätter sig på framsätet och jag där bak (bakom Ellie).

Vi åker en längre stund utan musik för att musiken hackar upp sig och det finns nästan ingen internett här ute.
Skogen där huset låg kör vi förbi.
-"Känner du någon som bor här?" Frågar Ellie frågande.
-"Ja, men inte nu längre. Det bodde en familj här med två barn. Det var den tiden det bodde folk här. Alltid var det barn som sprang in i affären och var pigga och glada, tills det kom en svår tid här"

Jag och Ellie tänker samma sak, fotografiet på familjen.

-"Vilken tid menar du?" Säger Ellie utan hänsyn.
Mannen ler halvt mot Ellie och forsätter tala sen.
-"En tid där det var kaos, det var stora vindar som förstörde hem och gator så folket tvungna att fly här ifrån, det var där vår fattigdom tog sin plats"

Ellie och jag sa ingenting efter det, vi blev helt stumma.
-"Är det därför det knappt bor folk här?" Säger Ellie lågmält.

-"Är det bara du som bor kvar? Eller hur många är det som fortfarande lever här?" Frågar jag och ser ut på vägarna.

-"Det är få tal personer som fortfarande bor kvar här, det är jag och min hustru och några grannar vid kusten"

-"Tror vi har hittat er bil" säger han och stannar sin bilen.
Han går utifrån bilen och går fram till vår bil.
Mannen kollar länge på bilen och hämtar slangar och bensin från hans bil och försöker att få igång vår bil.
Det ser ut att vara hopplöst, bilen kommer inte att starta.
-"Kan du ge mig skruven som ligger på förar sätet" säger han och jag ger honom skruven som låg i hans bil.
Tillslut verkar han faktiskt ha lyckats!
Den startar men är fortfarande inte på topp men den funkar att åka med.
-"Tack så jättemycket för hjälpen!"

-"Självklart! Är det något mer ni behöver hjälp med?" Frågar han snällt.

-"Ja det är de nog, hur kommer vi utifrån skogen? Vart kommer man till en motorväg?" Frågar Ellie och skrattar smått.

-"Åk rakt fram, sedan till vänster när du ser den gröna skylten, när du åkt vänster ska du åka hela vägen tills du ser nästa stopp"

-"Okej! Tack för allting! Lycka till med affären" säger Ellie och ler tacksamt.

Vi börjar köra som mannen har sagt, och ja han sa rätt vi kom äntligen ut ifrån skogen till en motorväg.

-"Nu är vi på rätt spår igen! Nu kan vi börja ta oss till Hawaii"

____________________

Lite långt kapitel, jag vet.
Men det ska inte förekomma så ofta bara när jag inte vill fördröja med saker.
Nu är de äntligen på rätt spår igen.
Kanske så har det varit ganska tråkiga kapitel härpå men de nya kapitlen kommer att vara bättre!