Fuck it

#Kapitel 32

ELLIES PERSPEKTIV

Vart tog Zack vägen?
Varför dröjer det?
Har det hänt någonting?

Jag väntar någon minut till, sen går jag in.
Dörrhandtagets vrids upp och direkt så trodde jag att det var Zack.
Jag skulle precis klaga hur lång tid han var borta innan jag inser att det inte är han.
Personen som går ut ur ytterdörren är en man som har på sig trasiga kläder och kängor.
På direkten han såg mig så siktade han ett gevär emot mig.
Mannen börjar genast ta avstånd ifrån mig och grepar i geväret ännu hårdare.
Han börjar tala något o begripande språk.
Något språk som jag aldrig hört talats om.
-"Zack!" Är det första jag får ut från min mun.
Mannen framför mig höjer sin röst ännu mer för att bli förstod.
-" Vi kan bara engelska, vi förstår dig inte!" Höjer jag rösten för att han förmodligen ska förstå lite grann vad jag försöker att säga.
Genast så ser jag en glimt av Zack ifrån verandan.
Han närmar sig mannen bakifrån och har en dold kniv bakom sig.
-"Vi är inte här för att skada!" Säger Zack och sätter kniven i bakfickan för säkerhetskull.
Mannen förutsätter att tala det obegripliga språket.
Sedan så ser jag att Zack försiktigt sätter sig ner i det torra gräset.
Jag gör detsamma.
Vi sätter oss ner bege två och håller händerna ovanför huvudet.
För att visa att vi inte vill något ont.
Som tur säker mannen geväret och försöker få fram något liknande av en telefon.
Han tar upp den ur fickan och trycker på en knapp och talar i den.
Det verkar vara en apparat som man talar i och försöker att nå folk.
Vilka är det han försöker nå?

Zack ger mig en ändlig blick och viftar smått på huvudet för att jag ska ta fram telefonen som inte finner täckning.
Fattar inte vad den ska hjälpa med.
Långsamt tar jag ut den ur fickan samtidigt som jag försöker att täcka den med mig sotiga jacka.

När den väl är ute så säger Zack lågt att jag ska kolla om jag hittar någon täckning.
Och hur mycket mitt batteri står på.
När jag slår på min telefon så begriper jag att den har tagit slut på batteri.
Jag riktar skärmen mot Zack och trycker på knappen på telefonen för att visa att telefonen är slut.

Han ser otåligt på mig och suckar.
-"Vi måste ge oss av nu" viskar han till mig.
-"Spring när jag säger tre"
-"Ett, två, tr—ee" hastigt ser jag att han springer så fort han kan in i skogen som ligger bredvid.
Han är snabbare än mig så jag ligger efter.
Mannen verkar inte ha följt efter.
Vi ser honom inte i synhåll.
-"Vi verkar ha fått bort honom" säger Zack och andas häftigt.
-"Vi måste ta oss till bilen nu"
-"Vi måste få bilen att starta"

-"Men hur ska vi göra det?"
-"Bilen fungerar ju inte"
-"Vi behöver hjälp från någon"
-"Men Zack, tänk om mannen kunde hjälp oss? Han kanske inte ville skada"

-"Varför riktade han då ett gevär"
-"För att vi från ingenstans bröt oss in i hans tomt?" Säger jag och känner mig inte så särskilt förbluffad.

-"Om du har fel då? Om han ville skjuta oss? Vad skulle vi gjort då?"

Jag svarar inte.
Han kan ha en poäng.
Men om vi inte vore så korkade och gett oss in på dehär skulle inget av detta hänt.
-"Om vi inte bestämde oss för att sno mat från någon annan skulle inget av detta hänt"

-"Om du bara lyssnade på mig när jag sa att vi skulle stanna"

-"Ja, jag vet men jag trodde inte —" säger jag och ser dystert ner i marken.
-"Nä, precis du trodde inte. Om du skulle lyssnat så skulle vi inte varit i den här sitsen" säger han och verkar irriterad.

-"Vi får försöka att hitta en lösning"

-"Vi får försöka att hitta tillbaka till bilen"

Vi går långt in i skogen, och stigarna som vi nyligen har gått på syns inte längre.
Benen värker av smärta, och magen värkar av hunger.
Allt känns hopplöst.
Det är som att leta efter en nål i en höstack, helt omöjligt.
Så är vår sits just nu.
Vi är mitt i skogen och det finns inga hus i närheten eller någon stig ut ur skogen.
Vi kommer bara längre in bland träden.

-"Det är meningslöst Zack!"
-"Vi kan inte fortsätta att gå den förbaskade ler stigen i evigheter"
-"Vi går inte ens i en stig, vi går i lera!" Säger jag och tappar tålamodet.

Zack svarar inte istället så sätter han sig på en stor sten.
Han sitter där och tittar ner i leran.
-"Melissa kommer jag aldrig att träffa igen, ellehur?"

Jag tar två stora andetag och försöker få till en mening som låter vettig.
-"Zack, säg inte så. Du kommer visst att få träffa henne. Men det kommer att dröja längre än förväntat"
-"Vi kan inte tänka på det nu, det ända som vi måste göra nu är att hitta mannen igen"