Don't forget your mine - Steve Rogers |2

10

Så, jag och Nat ska till Vormir för att hämta själs stenen. Jag har aldrig varit i rymden förut, så jag måste säga att jag är nervös.
Just nu sitter jag och skriver i min dagbok, jag började med det efter Wakanda. Det har varit ett sätt för mig att samla alla mina tankar och känslor på en plats.
"Hej!" Bakom mig kommer Steve, jag stänger snabbt dagboken och gömmer den undan.
"Vad är det där?" Frågar han och sätter sig bredvid mig med sina armar runt om mig.
"Inget." Säger jag och han tittar på mig med ut leende.

"Alex, jag måste berätta en sak för dig." Säger Steve och blir allvarligare.
"Okej, är nåt fel?" Frågar jag oroande.
"Om det är så att nåt går fel, eller att jag behöver offra mig för att rädda dig, då skulle jag göra det. Okej? Utan tvekan.
"Steve, du vet att jag skulle gjort detsamma." Steve sätter sig upp och tar mina händer.

"Det är det här jag menar, jag vill inte att du ska göra det, du måste finnas här för Morgan och din pappa, du är allt jag har, jag vill inte att du ska förlora de andra framför mig."

"Är du seriös? Tror du på riktigt att jag skulle låta dig offra dig för mig?! Du känner mig." Säger jag och tittar på han.
"Du är allt jag har Alex! Du måste finnas här."
"Vad är det för mening att finnas här om du redan är död då!"
Vid den här punkten skrek jag på Steve. Allt inom mig brann. Han tänkte offra sig själv för att låta mig leva, är han dum?
Det här hände för 3 dagar sedan. Nedskrivet i min dagbok.

"Hej, är du redo?" Nat kommer bakom mig medan jag läste i min dagbok om händelsen för 3 dagar sedan.
"Ja, ska bara ta mina grejer sen kommer jag." Säger jag med ett leende. Jag kunde inte låta bli att låta några tårar rinna ner för kinden när jag läste om mig och steve.

Jag tar mina grejer och tar på mig min dräkt. Jag samlar allt material och verktyg som vi behöver ha med oss. Jag kollar mig själv i spegeln vid vårt badrum en gång till. Mitt öga vandrar mot bilden som står inramad på handfatet.
En bild på mig och Steve.

"Kom igen, var inte en sån mes"
"Ska du säga, kom hit själv" Steve drar i mig och tar sätter sig bredvid mig. Den rullande karusellen börjar åka och jag håller hårt fast i Steve.
"Steve, vad gör du med mig?" Steve skrattar när han ser mig skräck slagen.

Vi sitter i ett Paris hjul. Det är kväll och alla ljus över staden lyser upp. Vi har hamnat på lägst upp och det är då karusellen stoppas.
"Du kan öppna ögonen nu Alex" säger Steve.
"Lova att det inte är läskigt."
"Jag lovar."
Jag öppnar ögonen och framför mig ser jag en himmel fylld med stjärnor. De vackra ljusen som lyser upp staden. Jag kollar på Steve som lägger sin arm runt om mig.
"Det är vackert." Säger jag.
"Det är det." Steve kollar på mig och jag blir generad.
"Visste inte att en gammal gubbe kunde göra mig generad." Säger jag och skrattar, Steve gör detsamma.

Jag lägger mitt huvud och vilar det på Steves axel, hans arm är runt min axel. Allt jag kunde höra var hans hjärtslag. Jag kände mig trygg och älskad som aldrig förr. Hur kunde jag få den här mannen att älska mig, han är allt jag önskat. Allt jag behöver. Den personen som får mig vilja bli en bättre människa.
"Allt är perfekt, jag vill inte att någonting ska förändras." Säger jag och tittar upp på han.
"Inte jag heller, jag älskar dig Alex Stark."
Hans läppar träffar mina och där sitter vi i 30 minuter till.

"Alex!" Nat ropar på mig från köket och jag springer dit.
Jag går in i köket och möter alla som sitter runt köksbordet. De planerar vår resa som ska hända om 1 timme. De alla ser stressade och oroade ut. Det känns tryggt för mig att Steve ska åka med Scott, pappa och Bruce. Jag ska åka med Nat så det känns tryggt också, det är ju ändå min bästa vän.
Pappa möter min blick och ler. Det är då jag inser vad jag har gjort. Han kan verkligen förlora allt om det här inte fungerar. Morgan, pepper, Peter och jag. Men jag vet att han gör det här för att rädda Peter.

"Pappa? Kan jag få prata med dig." Alla blir knäpptysta när jag kommer in i rummet. Pappa nickar och kollar på den andra innan han går mot mig.
"Vad är det gumman?" Frågar han och jag kan inte låta bli att det faller en tår mot min kind.
"Förlåt." Säger jag.
"Vad menar du?" Frågar han och tar sina händer på min kind.

"Att jag lät dig va med på det här, du borde åka hem pappa. Jag kan inte förlora dig. Och jag tänker inte låta dig förlora din familj heller, jag bara kan inte det."
"Morgan kan inte leva utan sin pappa." Säger jag och han tittar på mig.
"Alex.. du är min familj, Peter är min familj. Jag måste rädda er. Rädda han. Pepper vet vad jag ger mig in på. Jag lovar dig att vara försiktig, vi löser det här tillsammans." Säger han och ger mig en puss på pannan.
"Du är min dotter gumman, jag skulle offrat allt för dig och Morgan." Säger han innan han går iväg igen till gruppen.

Tanken om att förlora min pappa gör mig panikslagen.