Don't forget your mine - Steve Rogers |2

16

Steves POV

Det har nu varit 2 veckor sedan vi dödade Thanos för gott. Tony mår mycket bättre och är nästan helt återställd. En del av hans högra arm är bortbränd men hans protes gör så att det ser nästan ut som en vanlig. Världen är återställd och allihopa är tillbaka, Tony adopterade Peter eftersom Mary dog veckan efter dem kom tillbaka, hon var med om en olycka.
Men alla kom inte tillbaka, Alex är inte hemma. Jag har funderat mycket på vad vi ska göra eller vad jag ska göra och jag tror jag vet. Ingen kommer tycka om det här men det är det enda jag kan göra för att få tillbaka henne.

"Vad tänker du på?" Tony satte sig bredvid mig i den stora matsalen.
"Jag vet hur vi ska få tillbaka henne." Sa jag och Tony tittade på mig.
"Jag vet vad du tänker på." Sa han och kollade ner i marken.
"Även om jag inte vill erkänna det så vill jag inte förlora en till familjemedlem Steve." Sa han och menade mig.
"Du vet att jag skulle offra allt för Alex, precis som hon gjorde för mig." Sa jag och log
"Jag vet, ni är lika på det sättet." Sa han och skrattade

"Jag beger mig imorgon." Sa jag och kollade på min dräkt som låg i en hög på marken.
"Jag med, jag kan inte låta dig göra det själv." Sa Tony och jag ställde mig upp.
"Nej, jag måste göra det själv. Alex skulle döda mig om hon visste att jag utsatte dig för sån fara." Sa jag och hade nästan gråten i halsen.
"Hon är min dotter."
"Hon är min fru." Sa jag och vände mig om.

"Jag kommer följa med, du kan inte stoppa mig." Sa han. Morgan kom springandes in och hoppade upp på sin pappas knä. Peter sprang efter henne och dem lekte någon lek.
"Morgan, jag hittade dig." Sa Peter och hade ett stort leende på läpparna. Det var det här jag saknade. Alla skratt.

"Okej, imorgon." Sa jag och tittade på Tony. Han nickade.

Jag behövde resa tillbaka i tiden med quantum tunneln och hämta Alex. Vi behöver resa till Vormir den tiden hon dog, och rädda henne , ta tillbaka henne innan hon gick upp för det stora berget. Jag vet inte hur jag ska berätta för alla andra men jag måste.

"Nat, kom." Sa jag och tog in henne på ett rum.
"Jag kommer resa tillbaka och hämta henne." Sa jag och Nat ställde sig upp.
"Va?! Hör du själv hur sjukt det låter. Jag följer med." Sa hon och lät bestämd på tonen.
"Nej, Tony ska följa med och dessutom kan du inte se dig själv på Vormir." Sa jag och Nat tog tag i mina händer.
"Lova mig att du kommer tillbaka, med henne." Sa hon och hade tårar i ögonen.
"Jag lovar, jag kommer göra allt Nat." Sa jag och log mot henne.
"Berättade hon för dig?" Frågade Nat och jag kollade på henne med en frågande blick.
"Vadå?" Frågade jag.
"Låt henne berätta det för dig då." Sa hon och log. Hon gick ut från rummet och jag la mig ner på sängen.

Det känns som om allt börjar bli normalt igen. Det var längesedan jag såg allihopa så här glada, det var skönt att se leenden efter så många sorgsna år. Men det var ett leende jag saknade, ett leende jag brukade vakna upp bredvid varje dag. Det leendet ska hem imorgon. Det bara är så, oavsett vad.

Hej. Ett lite kortare kapitel idag, jag håller på att skriva nästa kapitel som kommer vara långt, behövde ett litet kortare kapitel innan det.😊