Don't forget your mine - Steve Rogers |2

11

Det finns många saker som gör mig osäker. En av dem är mig själv. Tänk om jag gör fel. Om alla vi gör fel.
Jag håller på att ta på mig min vita dräkt jag fick av Scott. Den vi alla fick som funkar inom quantum tunneln. Vi ska verkligen göra det här, rädda allihopa. Senaste tiden har jag mått väldigt illa, spytt på morgonen och bara mått allmänt illa. Det är särskilt på morgonen jag mår illa.
"Hej, vi ska gå nu. Är du okej?" Nat kommer in i badrummet där jag sitter över toaletten.
"Ja, förlåt jag kommer." Säger jag och hon sätter sig bredvid mig.
"Men gud Alex, vad är det?" Hon tar mitt hår bakåt.
"Jag vet inte, jag har bara mått illa på sistone."
"Är du...?"
"Nej, nej det tror jag inte Nat. Nej." Säger jag snabbt innan hon viftar fram sina händer framför henne i försvars läge.
"Är du säker, det låter exakt som det." Frågar hon.
"Ja, jag kan inte vara det, eller?" Frågar jag innan Nat ler.
"Jag tror det." Säger hon och hjälper mig upp.
"Eller så är det bara alla hamburgare jag har ätit." Säger jag och vi båda skrattar.
"Nej, det tror jag inte. Ska du inte säga något till Steve?" Frågar hon innan vi börjar gå ut till fem andra.
"Jag väntar tills efter allt det här, jag vet att han vill det här så mycket så jag väntar med att berätta efter vi har varit till Vormir." Säger jag och hon ler.

Vi ansluter till dem andra som står i det stora rummet med högt tak. Framför oss är en stor platta med massa teknik grejer runt omkring. Alla är klädda i samma vita dräkt. Bruce står vid en dator och ger ut en sensor vi ska ha på handen till allihop. Jag ställer mig bredvid Steve och han ger mig en.
"Vad är det här?" Frågar jag och han kollar upp på mig.
"Vi behöver det här för att resa i tiden." Säger han och kysser mig på pannan.
"Jag behöver prata med dig sen när vi kommer hem." Säger jag och ler.
"Vad menar du? Kan du inte säga det nu?" Frågar han.
"Nej, du får vänta Nicke nyfiken. Jag vill berätta det ordentligt." Säger jag och ger han en kyss. Jag tar mina händer på hans kinder och våra pannor möter varandra.
"Va försiktigt, lova mig." Säger han och jag nickar.

Hur kan jag någonsin leva utan han. Hans andetag hans känsel mot mig. Hans värme. Det känns som att vi är menade för att vara här, tillsammans. Därför känns det extra viktigt för mig att jag kommer tillbaka så att jag kan berätta för han. Vi kan äntligen göra det vi alltid har velat, starta en familj. Jag kollar min man djupt in i hans blåa ögonen och det enda jag ser är mitt hem. Han är mitt hem, det jag vill berätta allt för, gråta ut inför. Han är den jag vill dö med, hur kan en person vara såhär.

Vi alla går upp på den stora plattan. Bruce räknar ner från 60 sekunder.
Jag håller min hand med Steve. Vi står några centimeter ifrån varandra.
"Jag lovar dig. Okej?"
"Okej."
"20....." Bruce räknar ner.
"Jag älskar dig mest av allt Alex."
"Jag älskar dig." Jag kan inte låta bli att några tårar rinner ner från min kind när jag ser Steve le.
Jag kollar bort mot pappa.
Han mimar mot mig.
"Vi ses snart gumman."
"Älskar dig." Mimar jag tillbaka.
"5...4...3...2..."
"Ses om en minut." Säger Nat och tittar på oss alla. Jag tar en sista titt på Steve som står och ler mot mig. Han klämmer om min hand en sista gång innan han tar den mot sin mun och kysser den. Han släpper den sedan och det är då jag får panik. Jag vill inte lämna det här. Riskera allt. Men jag hinner inte säga något innan vi alla försvinner.

Hej allihopa. Förlåt för kort kapitel men jag behöver förbereda inför nästa kapitel. Ni får vara förberedd på det också, ni får inte bli arga på vad som kommer hända i dem kommande kapitel. Jag lovar att allt kommer bli bra tillslut.