Don't forget your mine - Steve Rogers |2

14

Steve POV
Bruce tog på sig ansvaret att knäppa tillbaka fingrarna så att alla skulle komma tillbaka.
"Klarar du det Bruce?" Frågade Nat med oro.
"Ja, ingen annan kommer göra det." Sa han. Vi alla tog ett steg tillbaka.

Bruce knäppte med fingrarna och han började skrika i smärta, hela hans arms började fräta bort och vi försökte få av handsken.

"Funkade det?" Frågade han.
"Vi får se." Sa vi alla.
Jag kollade runt om mig för att se om hon skulle dyka upp någonstans. Men inget hände.

Det var vid det ögonblicket när jag bestämde ,oh för att vi ska döda han då vi hörde en smäll. Det var inte en liten smäll, vi insåg att det var bomber som bombades mot vår byggnad.
"Bruce, ta alla stenar och göm dem" vi alla insåg att han var här.

Det tog inte lång tid förrän hela byggnaden rasade och vi alla fall mot marken. Det blev tyst.

Vi vaknade senare, Tony och Thor vid min sida. Det var aska överallt. Vi försökte leta efter dem andra men vi hittade dem inte.

Tony tog på sig sin dräkt, detsamma gjorde jag. Thor var redan i sin dräkt.
"Scott, är du där?"
"Hjälp mig tack." Sa han. Vi alla visste att han var fast någonstans.
"Nat är du okej?" Vi pratade genom öronsnäckorna.
"Jag är okej, men killar, ni borde komma ut och titta på det här."

Vi kollade på varandra och gick ut. Utanför var himlen helt svart. Ett stort skepp var i himlen och ut därifrån kom thanos, med hans döttrar. Det var flera varelser som samlades bredvid han.
Vi visste inte riktigt hur vi skulle klara det här ensamma. Det var många av dem men få av oss. Jag stod där i min dräkt, hjälmen på huvud. Allt jag hade önskat var att vi var fler.
"Så, du tror att ni kommer klara det här. Kapten." Thanos kommer längre fram mot oss. Vi står där, allihopa. Tillsammans.

"Steve" nån började prata i min öronsnäcka. Jag kunde inte tyda på vem det var. Jag kollade fundersamt runt om mig.
"Åt vänster om dig." Det var då. Vi alla vände oss om och såg att tunlar började visa sig. Ut kom alla våra vänner. Ett leende formade sig på mina läppar. Alla vi har förlorat var där, Peter, Bucky, Sam och massa mer. Det var då jag kollade på thanos som såg chockerad ut.
"Avengers, tillsammans."

Det var då fajten började. Vi sprang mot dem, det blev kaos och alla försökte överleva. Thor och jag försökte springa mot thanos och ge han stryk. Men vi lyckades inte så bra. Jag såg Tony och Peter mötas igen. Det var fint att se, dem var så glada att ha tillbaka varandra igen. Scott och Hood träffades igen, och sen var det Bucky och jag.
"Du sov ganska länge." Sa jag.
"Behövde min skönhetssömn." Sa han och vi båda log.
"Vart är Alex?" Frågade han. Det var då mitt ansikte föll.

Kämpa nu, fajtas för mig. Jag skyddar dig.
Okej?

"Hon är borta, hon är död." Sa jag med en ledsen min. Det var hon jag mest av allt ville ha tillbaka, men jag kunde inte hitta henne. Hon var inte här, det var då det slog mig att hon verkligen var borta. Min älskade fru är borta. Jag blev bara ännu mer arg, som tur var fanns det en man jag kunde ta ut den här ilskan på.

"Lite hjälp här borta." Thor var i underläge, han hade förlorat sin hammare och jag såg den ligga på marken. Med ett lyft fick jag upp den, kastade den på thanos och den flög tillbaka till mig i handen.
"Jag visste det." Skrek Thor med ett leende. Jag sprang fram mot thanos och slängde hammaren mot han. Thor tog emot den och vi började slåss igen.

De stora fartygen i luften var ett stort problem. Men såklart löste Carol det och förstörde allihopa. Jag tror vid det här laget att thanos blev rädd.

Plötsligt fick jag syn på Wanda.
"Hej, Steve. Vart är Alex?" Hur ska jag förklara allt det här.
"Hon, hon är borta Wanda, vi kunde inte rädda henne."
"Vad säger du?" Hennes ansikte var helt borta. Jag kollade bort på Nat som nickade och kom emot oss. Hon vet att hon kan förklara det här bättre än jag.

Vi alla var i underläge nu. Inget var som det hade tänkt. Thanos hade handsken och han kunde knäppa fingrarna i vilken sekund som helst. Han bara skrattade åt oss alla. Och i just det där ögonblicket så knäppte han. Men inget hände, istället så kollade han bakom sig. Där satt Tony. Med handsken och stenarna. Redo att knäppa.
"Tony NEJ!" Skrek jag.
"För min dotter, jag älskar dig." Sa han
"Jag är..... iron... man." Ett stort ljus kom emot oss alla och vi såg hur thanos gick i aska, och alla hans medhjälpare.

Jag såg hur Peter och pepper sprang fram till Tony. Han låg där, helt utbränd.
"Mr stark, vi klarade det." Sa Peter med tårarna i halsen.
"Tony?" Tony kunde inte svara.
Pepper gick fram.
"Det är okej Tony, du kan vila nu." Sa hon, jag kunde inte hålla mig från tårarna. Jag kan inte tillåta att det här händer.
"Ställ dig upp Tony. Du gör inte det här. Tänk på Alex och Morgan." Jag gick fram till han. Wanda gick fram.
"Gör något Wanda." Hon försökte lösa det. Men för en sekund gick det inte.
"Kämpa nu Tony, vi ska få tillbaka Alex." Sa jag, det var då vi hörde andetag och friday sa att det fanns hjärtslag.