Don't forget your mine - Steve Rogers |2

17

Tony och jag reser idag. Jag kan inte vänta längre på att få hem henne och det måste ske idag. Jag vill se hennes ansikte och kyssa hennes läppar igen.
"Tony, är du redo?" Frågade jag Tony när vi hade tagit på oss våra dräkter. Våra familjer och vänner stod och vinkade av oss. Jag gick upp till Bucky.
"Håll koll på Sam medan jag är borta." sa jag och han skrattade.
"Ska försöka, älskar dig bror." Sa han och kramade mig.
"Älskar dig." Sa jag och sen kollade jag på Nat.
"Ta hem henne nu, okej?" Sa hon och jag nickade.
"Håll koll på Bucky åt mig." Sa jag till Nat och hon log.
"Ta hand om dig och kom inte tillbaka som ett russin nu." Sa hon och kollade på mig och Tony. Tony kramade om pepper och Morgan.

"Är du säker?" Frågade jag han när jag såg hur ledsen han blev.
"Hon är min dotter, det är mitt ansvar som hennes pappa." Sa han och jag log. Vi steg upp på plattformen och Bruce tittade på oss.
"Är ni redo killar?" Frågade han och vi nickade. Jag kollade på Tony och log. Jag vet vad han måste känna just nu. Jag såg min och min frus hund Teddy stå och vinka av oss också, jag log mot han.

"Okej nu kör vi." Sa jag och i det ögonblicket så blev allt svart och vi åkte iväg.

——

Det tog längre tid den här gången att resa, vi kom fram men det tog ett tag. Det kändes som evigheter  och jag försökte hitta Tony och jag såg han längre bort. Vi kom till Vormir som var täckt av lila moln och stora klippor, det fanns en klippa som lös och vi antog att det var den klippan. Vi är nu 2 veckor tillbaka i tiden då Nat och Alex åkte till Vormir, vi behövde vara stoppa dem innan dem kom upp till klippan.
"Okej, så försök hitta dem innan de hinner upp." Sa jag till Tony och han nickade. Vi letade på varsitt håll och vi försökte hitta dem innan dem kom upp till klippan. Jag skrek efter deras namn men fick inga svar.
Jag såg plötsligt Nat, dem var redan uppe på klippan. Det var då jag insåg att nån av dem måste dö för att vi skulle få stenen för att förinta Thanos då.

"Tony, vi måste låta Alex dö." Sa jag i min öronsnäcka.
"Vad fan menar du?" Frågade han.
"Har du med dig din livs teknik?" Frågade jag han.
"Ja" sa han.
"Vi måste låta Alex dö för vi kommer annars inte få stenen som fick oss förinta Thanos." Sa jag.
"Ta dig till slutet av stupet under klippan, det är där hon faller. Sen direkt efter hon för sätter du på tekniken och tar henne tillbaka. Okej?" Sa jag.
"Är du säker?" Frågade han.
"Det är det enda sättet, vi kan inte ändra på det förflutna." Sa jag och jag hörde han pusta i öronsnäckan.
"Jag möter dig där nere."

Det var bråttom. Vi behövde komma dit direkt efter hon hade fallit för att få det här att funka. Vi kan inte ändra på det förflutna för då förstörs framtiden, vi måste rädda henne på det här sättet istället. Alla tankar sprang runt i mitt huvud när jag sprang mot platsen där Alex om några minuter kommer ligga död. Jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av att se henne i det tillståndet. Men jag måste komma ihåg att kämpa för henne.

Jag kom till stupet och Tony var redan där, vi kunde höra skrik och gap där uppe, vi antog att det var Nat och Alex som bråkade om vem som skulle hoppa.
Plötsligt såg vi Nat kasta sig över innan Alex han ta henne. Det var då jag såg Alex ansikte på länge, tårar började formas och jag hade nästan glömt av hennes vackra ansikte. Men sedan hängde Alex över stupet, Nat höll i henne men Alex släppte taget och vi såg henne långsamt falla ner,
"Beredd nu." Sa Tony till mig. Jag nickade. Jag såg min fru falla ner mot sin död och jag har aldrig sett något hemskare i mitt liv. Det faktum att jag inte var här med henne fick mig att få ånger i hela kroppen.

Hon föll mitt framför ögonen på oss. Jag drog henne mot sidan direkt och vi hörde inga hjärtslag.
"Tony, nu!" Skrek jag och han satte på henne all teknik. Vi hade problem då vi inte såg vart allt var då det var så mörkt. Vi väntade och väntade på att höra hjärtslag igen.
"Vad fan!" Skrek jag. Jag höll henne o handen hela tiden och Tony gick runt i cirklar. Vi var nog lika förbannade båda två att det inte funkade.
"Vi kommer inte få tillbaka henne." Sa jag och tårar rann ner.

Vi hörde ett högt andetag och vi båda vände blickarna mot Alex. Där låg hon vaken. Jag hade aldrig sett något mer finare i mitt liv.
"Steve?" Hon kollade
På mig och log.
"Älskling, vi fick tillbaka dig." Sa jag och kysste hennes läppar, hennes läppar jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Hennes hud jag aldrig trodde jag skulle få röra igen. Hon kramade om mig hårt och jag kollade i hennes ögon.
"Är han död?" Frågade hon.
"Hur visste du?" Frågade jag.
"Jag har varit där hela tiden Steve, jag såg hur ni kämpa." Sa hon och log.

"Pappa?" Hon tittade på Tony och tårar började rinna på hans kinder.
"Min dotter." Sa han och omfamna henne.
"Jag älskar dig så." Sa han och hon log.
"Jag älskar dig." Sa hon och tårar rann på hennes kinder också.
"Jag älskar dig." Mimade hon till mig och jag mimade tillbaka.