FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 4

Allting gick så fort. Jag och Chase satt där på golvet och gick igenom varje nyckel i knippan när dörren slogs upp och fem vakter kom in. Chase hade blivit skjuten med en pil som innehöll stelningsmedel som gjorde det omöjligt att röra sig. Han hade lagt sig ner på golvet och vakterna började sparka på honom. Han bara låg där. Kunde inte röra kroppen och tog emot deras sparkar. Jag skrek på dom. Skrek att dom skulle sluta sparka på honom. Forskaren blev buren ut ur rummet.

Plötsligt tog en vakt tag i mig och försökte dra mig ut ur cellen. De andra fyra vakterna fortsatte misshandla Chase. Hela hans kropp skakade och han försökte kämpa emot medlet från pilen och resa sig upp men han blev nersparkad hela tiden.
-"Du kommer aldrig mer se honom", viskade vakten till mig bakifrån och fortsatte dra mig ut ur cellen. Det var då jag kände det där sticket innuti mig. Sådär som jag alltid kände när jag blev riktigt jävla förbannad. Om jag inte gjorde någonting nu skulle Chase dö. Vakterna som sparkade på honom verkade inte ha några planer på att sluta.

Snabbt vände jag mig om och höjde handen mot vakten. När han insåg vad som skulle hända släppte han mig ur sitt grepp och fingrade efter elpistolen i hans bälte. Men han hann inte och jag tog tag i hans ansikte med mina händer. Lät elden flöda igenom dom. Han började skrika och jag såg ur huden sprack i hans ansikte. Hur elden flammade upp och hur hans hår fattade eld. Han föll ner på golvet och jag vände mig om mot de andra vakterna. Chase hade kommit upp på fötter och dom puttade runt honom. Jag fällde en efter en genom att sätta eld på dom tills det bara var Chase kvar. Hans ansikte var blodigt och han såg väldigt sårbar ut. En bild av honom jag inte var van vid.

Jag skulle precis gå fram och hjälpa honom upp när jag kände ett hårt slag i huvudet. Jag föll till golvet och det sista jag hörde var Chase som skrek.
-"Rör henne inte!", skrek han och allt blev svart.

_______________________________
CHASES PERSPEKTIV
Anastasia lyftes upp och blev buren ut ur rummet. Hela min kropp värkte och jag orkade inte protestera mer. Båda mina ögon hade svullnat upp. Vakterna runt omkring mig låg på golvet och alla var döda. Hon hade bränt ihjäl dom allihop. Jag svalde hårt och visste att Anastasia skulle bli straffad. Men dom skulle inte döda henne, hon var för viktig. Men det var inte jag. Claire kom in i rummet. Hon såg riktig arg ut. Jämte henne stod en annan manlig forskare. Det hade kommit nya vakter som rensade upp de brända liken i cellen. Mitt i allt satt jag och tryckte tröjarmen mot mitt ansikte för att stoppa allt blod.
-"Hon måste få sitt straff för detta", sa den manlige forskaren till Claire men hon skakade på huvudet.
-"Det är ingen idé att tortera henne mer, hon kommer bara vända sig ännu mer mot oss, Charles", sa hon och tittade på liken.
-"Jag vet att hon är din favorit, men hon har precis dödat fem personer", svarade han och fick syn på mig. Snabbt bad han en av vakterna att ta mig till en annan cell.

Jag hade för ont för att prata och lät vakten släpa mig ut. Jag undrade vart Anastasia var. En oro började växa inom mig, skulle dom straffa henne eller inte? Hade hon svimmat av? Jag var chockad över att jag ens brydde mig. Jag hade ju bara känt henne i några dagar. Men hon var speciell. Vakten mumlade något otydligt och slängde in mig i en annan cell. Den var tom. Ingen Anastasia.

Jag satte mig på sängen och höll för armen. Den var definivt bruten. Jag ville helst inte se hur jag såg ut i ansiktet. Antagligen var det riktigt illa. Men för att fått så mycket stryk hade jag ändå klarat mig bra. En sköterska kom in med en liten låda.
-"Jag har elpistol om du försöker något", sa hon men när jag ryckte på axlarna gick hon sakta mot mig. Hon tvättade såren i mitt ansikte och på kroppen. Satte på plåster och la ett bandage om armen.
-"Mer än så låter dom mig inte göra, dom kommer straffa dig", sa hon och reste sig upp. Jag svarade inte. Allting kändes så sorgligt. Jag hade hållt nyckelknippan i min hand. Med den rätta nyckeln. Vi hade varit så nära och allt som hade behövts sen var bara att ta sig förbi vakterna. Vilket inte skulle vara svårt med Anastasias eld. Sköterskan gick mot dörren.
-"Vart är hon?", frågade jag och tänkte på Anastasia. Hon hade svimmat av och var antagligen fortfarande medvetslös.
-"Den blonda flickan? Jag vet inte tyvärr", svarade hon och gick ut ur cellen. Kvar lämnades jag och allt jag ville var att sova.