FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 5

Jag var inne i en dröm. Den var en blandning av allt möjligt. SCL, vita rockar, arga ansikten. Eld och Chase. Allt flöt runt i mitt sinne och det var svårt att urskilja alla ansikten som syntes eftersom huvudet dunkade så hårt. Sakta kom medvetandet tillbaka och drömmen försvann. Vad som hade hänt på riktigt spelades upp i mitt huvud. Jag hade blivit slagen. Hårt i huvudet.

Sakta öppnade jag ögonen. Jag bländades direkt av ett starkt vitt sken från en lampa ovanför mig. Jag låg i en säng på rygg. Mina handleder var fastbunda med handbojor i sängstommen. Hur länge hade jag varit borta?
Jag var inte i våran cell längre. Jag var i ett forskningsrum, en stor sal. Väggarna och golvet var vitt. Väggarna täcktes med stora fönster där man kunde se forskare gå förbi. Ibland kom någon vakt med ett testobjekt gåendes. SCL var alltså precis som vanligt, men vad hade hänt med mig då? Jag kände mig glömd. Jag tänkte tillbaks på det som hänt. Alla vakterna, elden och Chase. Jag kände hur paniken växte inom mig. Om det var någon som visste vad som hände om man trotsade SCL så var det jag. Chase skulle bli straffad för att ha gjort sådär mot den där forskaren. Jag var orolig för honom vilket kändes konstigt. Jag hade aldrig brytt mig såhär om någon innan. Allt jag ville var att ta mig loss från sängen och gå och leta reda på honom. Men jag var ju på SCL. Han var antagligen redan död. För det var ju så dom oftast gjorde. De testobjekt dom inte kunde tygla fick dö. Chase var ett sånt testobjekt. Mina armar var stela och munnen var torr. Medans jag låg där och tänkte på vatten öppnades dörren. En man kom in och jag kände igen honom direkt. Han hette Charles. Han tog en pall och satte sig jämte sängen jag låg i. Vi båda var tysta en stund.
-"Du har varit borta i 5 dagar", sa han tillslut och jag stirrade på honom. 5 dagar?
-"Du kommer inte att bli straffad för det du gjorde Anastasia men om du gör det igen kommer det bli svårt för dig", sa han och tittade på mig. Jag lyssnade inte. Allt jag tänkte på var Chase. Om det hade gått 5 dagar var han kanske död för längesen.
-"Du måste förstå att det här är ditt liv. Du är van vid det här och kommer aldrig komma härifrån. Du skulle inte gilla världen där ute ändå", sa Charles och trodde att jag lyssnade. Han skulle precis säga något mer när jag avbröt honom.
-"Var är Chase?", frågade jag och kollade bönfallande på honom.
-"Pojken som var med dig i cellen?"
-"Ja", mumlade jag och suckade. Han var död. Jag kände det på mig.
-"Han är i din gamla cell. Men han har blivit straffad och kan inte prata just nu", svarade han och jag kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Chase levde vilket betydde att jag inte var själv. Fortfarande fanns det lite hopp.
-"Vad har ni gjort med honom?", jag spände blicken i Charles.
-"Dom har gjort tester på honom, han är chockad", sa Charles och fortsatte:
-"Dom har framkallat hallucinationer från honom och han kommer inte ur dom. Han drömmer mardrömmar och är fortfarande i chock". Jag kunde se Chase framför mig.
-"Jävla monster", mumlade jag och försökte ta mig loss ur handbojorna runt handlederna.
-"Ta det lugnt nu, stressa inte upp dig", sa Charles och reste sig upp. Jag fortsatte att kämpa för att komma loss men det gick inte. Charles försvann ut ur rummet och jag skrek rakt ut.
-"Ni kan inte straffa honom för att han försöker komma härifrån när ni hade gjort samma sak om ni varit fast här! Jag hatar er!", skrek jag efter honom och sparkade med benen.

En kvart senare kom Charles tillbaka med en bricka full med mat. Han satte den jämte mig på sängen och låste upp handbojorna utan något som helst hot innan. Hade han glömt att jag kunde bränna saker? Han hade ingen elpistol på sig heller.
-"Ska du inte ta hit några vakter så jag inte gör något?", frågade jag och Charles skrattade till.
-"Du har redan dödat fem personer och jag tror inte du är så sugen på att döda en till va?", svarade han.
-"Om du bara visste", mumlade jag och Charles fortsatte skratta.
-"Innerst inne vet jag att du vill väl Anastasia. Du kan inte skylla på SCL för allt detta. Vi gör bara vårat jobb här", sa Charles och reste sig upp. Han pekade på maten och sa åt mig att äta.
-"Om inte SCL funnits hade jag varit fri", sa jag innan han gick.
-"Nej om SCL inte funnits hade din far antagligen dödat dig, SCL räddade ditt liv", var det sista han sa innan han gick. Jag suckade bara och satte mig upp för att äta. Jag hade aldrig varit såhär hungrig i hela mitt liv. Det syntes på min kropp. Den hade blivit tunn och jag kände mig svag.

När jag ätit upp maten kom Claire in. Hon hade samma ansiktsuttryck som vanligt.
-"Jag vill till min gamla cell och Chase", sa jag och blängde på henne. Det var hon som bestämde det mesta här och det var säkert hon som bestämt att dom skulle göra det dom gjorde mot Chase. Dom var hemska. Jag kunde se Chase slå och skrika i sin cell och inte kunna skilja på verklighet eller dröm. Det var så det var när man tog dom sprutorna som fick en att hallucinera. Ibland kunde man fastna i en chock som han hade gjort. Jag hade gjort det också.
-"Jag vet inte om det är så bra att ha honom ihop med dig", började hon.
-"Det du gjorde för några dagar sedan har du inte gjort på länge. Jag vill inte att du börjar missköta dig igen Anastasia", sa hon och satte sig ner på sängen framför mig. Tänk att någon som såg så snäll ut var så ond. Claire hade alltid varit min favorit men nu hatade jag henne också. För vad hon gjort mot Chase.
-"Gillar du den pojken Anastasia?", frågade hon plötsligt och jag kollade upp på henne lite smått förvånad över frågan.
-"Nej", svarade jag snabbt.
-"Det är normalt i din ålder. Hade du inte gillat honom hade du inte brytt dig om honom", sa hon och berättade att hon hört oss prata flera gånger när hon fått förbi. Hon hade tjuvlyssnat.
-"Jag bryr mig om honom för att han är som mig. Inget mer", sa jag bestämt. Claire skrattade lugnt.
-"Han är inte som dig. Han är en människa", sa hon efter en stund.
-"Det är jag också", sa jag och blängde på henne.
-"Nej det är du inte. Du är något annat", var allt hon sa innan hon reste sig upp och gick mot dörren. I dörren stod en vakt med en elpistol i handen. Han såg rädd ut. Det var väl inte så konstigt om han var rädd egentligen. För fem dagar sedan hade jag dödat fem sådana som honom, tänkte jag och log för mig själv.
-"Ta med henne till pojken", var allt Claire sa till honom innan hon smattrade iväg i sina klackar. Jag reste mig upp ur sängen och gick med vakten till min gamla cell. Jag visste redan att det jag skulle se där skulle bli jobbigt. Chase var fortfarande i chock vilket betydde att han kanske skulle vara inne i en dröm. Isåfall skulle han inte känna igen mig. Vad som helst kunde hända.