FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 14

(längsta kapitlet hittills, hope you like it!!)
NATHANS PERSPEKTIV
_______________________
-"Gå inte så snabbt", flämtade Chase bakom mig. Han haltade fortfarande. Jag hade hjälpt honom att få ut kulan i hans ben med en gren. Men han hade fortfarande väldigt ont. Det skulle ta tid innan såret läkte. Vi hade gått runt i ungefär en hel dag. Vi bestämde oss för att hålla oss utanför staden där SCL låg så ingen såg oss. Vi hade ju växt upp där och om någon såg oss kanske ryktet spred sig. För de människor som blev tvångsinlagda på SCL trodde man var mentalt sjuka. Men det var vi inte egentligen. Regeringen ville bara att befolkningen skulle tro det. Därför vandrade vi runt i skogen istället och letade efter mat. SCL var inte alls långt borta och vi hade kommit på en plan. Men det var inte den bästa. Den kunde lätt gå fel.

-"Men Nathan för fan", suckade Chase när jag ökade takten ännu mer.
-"Vi måste skynda oss innan det blir mörkt", svarade jag och vände mig halvt om mot honom. Han såg förjävlig ut rent ut sagt. Hela hans ansikte var fullt med sår och blåmärken. Ena ögat kunde han knappt öppna. Utöver det haltade han också och han misstänkte att han brutit något i armen. Men jag ångrade inte att det var jag som orsakat det. Han förtjänade det. Men planen skulle vara mer säker om han inte varit skadad. Han kunde inte slåss lika bra nu.

Vi letade efter en bra plats att sova på och en plats där vi kunde hålla koll på SCL. Vi var väldigt nära byggnaden nu och rörde oss precis i utkanten av skogen.
-"Här är ju perfekt", sa Chase plötsligt och jag höll med. Framför oss kunde man skymta den vitblå byggnaden mellan träden. Vi syntes inte och ingen skulle komma ut hit. Jag bestämde mig för att hålla vakt och Chase sjönk ner mot ett träd för att sova. Vi gick igenom planen en gång till.
-"Jag bryter mig in. Dödar så många jag kan innan dom tar mig", sa Chase och jag nickade.
-"Försök hitta något vasst så fort som möjligt. En kniv eller ett vapen", sa jag.
-"Sen måste du hitta henne så fort som möjligt när dom tagit dig", fortsatte jag och la mig ner på marken. Över alla trädtoppar började stjärnorna synas. Det blev mörkare och mörkare ute. Imorgon var det dags.

-"Hur ska jag göra det? Dom kommer isolera mig. Tänk så torterar dom mig till döds", sa Chase och svalde hårt.
-"Nej det gör dom inte. Du klarar testerna. Dom kan inte bara döda dig eftersom dom behöver dig sånna som dig. Som klarar testerna", sa jag och tittade upp på himlen. Man såg inte så mycket av den pågrund av alla träd. Men någon stjärna kunde jag skymta.
-"Försök få fram vart hon är. Eller så letar du efter henne innan dom tar fast dig", fortsatte jag och tittade på honom. Han nickade och kollade ner. Det blev tyst mellan oss och några minuter senare somnade Chase.

Jag låg på marken några meter ifrån honom och tänkte. Hur skulle det bli när Anastasia var ute? Vad skulle jag göra? Plötsligt blev jag ledsen när jag tänkte på allt. Jag hade ingenting. Mitt liv bestod bara av SCL. Inga vänner var kvar och min familj var ju, tja, borta. Hur jag än vred och vände på tanken visste jag att Chase skulle ta Anastasia. Dom skulle antagligen ge sig av långt härifrån tillsammans och jag skulle lämnas ensam kvar. Nu när han visste att jag gillade henne skulle han vara ännu mer på sin vakt. Det var ingen idé att försöka. Anastasia gillade inte mig ändå. Men vart skulle jag ta vägen? Det var krig. Alltså var det ingen idé att ta sig till någon större stad. Tanken slog mig att jag kanske skulle stanna på SCL. Jag hade inget annat speciellt att göra. Chase hade en familj någonstans. Även om dom sålt honom ville han nog se dom igen. Han hade gått ut skolan precis innan SCL och kunde börja jobba. Han hade också henne. Det bästa av allt.

Jag hade ingen familj. Inga vänner kvar. Inga pengar heller. Men Anastasia var nog den som hade flest anledningar till att lämna SCL samtidigt som hon hade flest anledningar till att stanna. Hon hade aldrig varit utanför byggnaden. Hade aldrig gått i skolan. Aldrig kommit hem till sin familj efter en lång dag. Gjort sina läxor och längtat efter helgen. Hon kunde ingenting om världen här ute. Jag började bli trött och satte mig upp. Bestämde mig för att inte tänka mer på det. Men tanken på att stanna hos SCL fanns ändå kvar. Det bästa var kanske att skita i planen och lämna in mig själv. Åtminstone skulle jag betyda något för någon då.