FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 19

Några timmar gick. Chocken jag funnit mig själv i hade börjat släppa och jag började sakta fatta vad det faktiskt var som hände. Jag var fri. Jag var ute i den riktiga världen. Det var som att jag hade fötts på nytt. Fast egentligen var det här kanske inte den riktiga världen. Chase och jag befann oss i en skog. Chase sa att jag skulle bli chockad om jag trodde att en skog var den riktiga världen. Han berättade om städer. Om stora höga byggnader som sträckte sig högt över molnen. Om hundratals miljoner människor. Och krig i hela världen.

-"Folk tyckte andra världskriget var tufft för 200 år sedan. Kriget nu är hundra gånger värre", sa Chase medan vi trampade fram genom skogen. Ingen av oss hade en aning vart vi var påväg. Allt vi visste var att SCL var bakom oss och vi var flera kilometer framför. Chase gick genom skogen helt oberörd. Han var antagligen van. Träd, buskar och mossa var inget speciellt för honom. Han hade sett det minst hundra gånger innan. Själv var jag extremt fascinerad. Jag kunde inte sluta glo på allting framför mig. Skulle jag kolla upp på himlen eller ner på marken? Lukta på blommorna som växte i en buske? Eller känna på trädens bark? Det var för mycket och Chase skrattade åt mig. Jag försökte spela oberörd men han fattade nog att detta var stort för mig. Jag gick i en jävla skog. Utanför SCL. Utanför min cell. Inga vakter. Inga tester. Ingen mer tortyr. Jag var fri för all evighet. För första gången på 16 år.

-"Vart tror du har hänt med Nathan?", sa jag samtidigt som jag studerade trädtopparna. Chase gick framför mig på en smal stig och jag försökte skymta den blåa himlen bakom trädtopparna. Jag trodde aldrig att jag skulle få se himlen. Och jag trodde inte att den var såhär blå. Den blåa färgen påminde mig om SCL-kläderna jag hade på mig. Plötsligt kände jag ett stort behov av nya kläder. Fan heller att jag skulle gå runt här ute klädd som en jävla fånge. Jag var så inne i mina tankar och i himlen att jag inte märkte att Chase stannat framför mig. Utan att se mig för gick jag rakt in i ryggen på honom.

-"Oj förlåt", mumlade jag och Chase vände sig om. Han log mot mig och tittade upp på himlen.
-"Du kan inte sluta kolla va? Det kommer nog ta några dagar innan du vänjer dig", sa han och kysste mig på pannan. Han var så pass lång att han fick böja sig ner för att komma i samma höjd som mitt huvud. Jag log.
-"Dagar? Snarare år", sa jag och Chase skrattade nickande.

-"Jag vet inte vart Nathan är. Antingen har han stuckit eller så har något hänt", svarade Chase tillslut på min första fråga.
-"Om någonting hänt honom måste vi hitta honom", sa jag och vände mig om. Hade SCL tagit fast honom? Plötsligt slogs jag av en tanke jag aldrig tänkt på innan. SCL hade kanske hittat Nathan för flera dagar sedan när Chase berättade vart han var. Han kanske var på SCL. Därför hade han inte mött oss. Jag blundade hårt och kände plötsligt skuld. Både jag och Chase hade varit så säkra på att han lämnat oss i sticket. Men tänk så var han fast?

-"Helt ärligt Anastasia kunde jag inte bry mig mindre om honom. Har det hänt honom något så får han fan skylla sig själv", sa Chase och började gå igen. Han märkte efter några steg att jag inte följde efter. Han vände sig om och jag kunde höra ett högt suckade.
-"Varför bryr du dig om honom? Det var för fan jag som fick ut dig!", skrek Chase och jag ryckte till över hans ton. Varför skrek han? Sakta vände jag mig om och mötte en upprörd Chase.
-"Nathan är min vän. SCL kanske tagit honom", sa jag tyst och betraktade Chase. Han spände nävarna och glodde ner i marken.
-"Vän?", spottade han och mötte min blick.
-"Skärp dig Ana. Ni har känt varandra i en vecka. Han är inte din vän", jag var chockad över hur Chase helt plötsligt bytt humör. Jag kunde avgöra om han verkligen var arg på mig eller bara svartsjuk.
-"Jag har känt dig i tre veckor. Det spelar väl ingen roll?", sa jag lugnt och bad honom sluta skrika och lugna ner sig.
-"Du behöver inte honom. Du har mig", sa Chase och gick med snabba steg mot mig.
-"Jag kommer ta hand om dig", han la sina händer på mina axlar och kollade mig i ögonen. Jag nickade sakta och han log. Jag hade aldrig sett honom såhär innan. Visst hade jag sett Chase bli arg. Men aldrig på mig. Han gav mig en stor kram och sen fortsatte vi gå. Solen hade börjat gå ner och mina fötter kliade. Vi hade gått väldigt långt nu. Barfota dessutom.