FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 17

CHASES PERSPEKTIV
____________________
Det fanns inget bättre än att se henne sova. Hon var så fridfull. Ännu bättre var det att jag hade mina armar runt om henne och att hon vilade huvudet mot mitt bröst. Själv var det omöjligt att sova för andra natten i rad. Smärtan i ryggen var förjävlig. Men det var ingenting jag sa. Min hälsa var inte särskilt viktigt nu. Allting jag tänkte på var Anastasia. Och att jag skulle få ut henne. Jag räknade ner tiden hela tiden. Tre dagar hade äntligen gått. Det var dags. Jag tänkte på Nathan. Undrade vad han höll på med just nu. Forskarna visste att han höll till i skogen. Men jag hade aldrig sagt vilken del. Därför hoppades jag att Nathan var långt bort från den närmsta delen eftersom den låg vid SCL. Med lite tur hade han kanske också fått tag på ett vapen. Om några timmar skulle vi ta oss ut. Jag stördes från mina tankar när Anastasia andades ut högt. Hon spände käkarna och ögonen rörde på sig innanför ögonlocken. Hon drömde något. Sakta la jag handen över hennes ljusa hår och lät den glida ner för håret till hennes varma kind. För två år sedan hade jag inte räknat med att ligga här. Allting hade gått så fel. Alla räkningarna som inte kunde betalas. Mamma och pappa slet som djur på jobbet. Känslan att komma hem från skolan och se sina hungriga småsyskon. Det enda svaret hade varit SCL. Att sälja mig hit. Jag var inte arg på mina föräldrar. Tack vare den stora summan dom fick för mig klarade dom sig. Min familj fortsatte att leva. För utan pengar var man körd där ute. USA hade blivit allt det dom lovat att inte bli. Man rensade ut de fattiga och dödade dom. Min familj hade varit på den där tunna gränsen till fattigdom. Men jag räddade dom. SCL räddade dom. Och jag ville att Anastasia skulle träffa dom. Alla trodde nog att jag var död. Så när jag istället kom hem med Anastasia skulle dom nog bli förvånade. Jag log när jag spelade upp bilderna i huvudet och längtade efter min familj.

Det började bli morgon och lamporna i korridoren utanför tändes. Någon vakt gick förbi då och då. Annars var det lugnt. Anastasia vaknade och gäspade stort. Hon frågade mig om jag sovit gott. Jag nickade sakta.
-"Vart är Nathan?", frågade hon plötsligt och sträckte ut benen under täcket.
-"Antagligen i närheten. Han är beredd", sa jag och hoppades innerligt på mina egna ord. Jag ville lita på Nathan. Men han hade betett sig konstigt när vi skiljdes åt. Det var någonting i hans tankar då. Det syntes i hans ögon. Och jag oroade mig för att det han tänkte på skulle förstöra våran plan idag.

-"Hur ska vi göra då Chase?", sa Anastasia.
-"Vi ropar in en vakt. Slår ner honom och springer så fort vi kan ut. Nathan kommer hjälpa oss", svarade jag och kramade om henne.
-"Fryser du fortfarande?", frågade jag sen och tittade in i hennes blåa ögon.
-"Nej men det känns konstigt", svarade hon kort.
-"Berätta"
-"Elden är borta", hon drog bort blicken från mig och det såg ut som att hon skämdes. Var hennes eld borta? Det var omöjligt.
-"Den kan inte vara borta", sa jag.
-"Det är den. Jag har försökt att få fram den i tio minuter nu. Hade jag lyckats hade hela sängen varit i lågor nu", sa hon och suckade.

Anastasia var ledsen. Jag var mest chockad. Hade forskarns verkligen lyckats ta bort hennes eld? Var det ens möjligt?