FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 8

-"Det är inte ditt fel", mumlade Chase.
Vi låg tätt intill varandra i sängen och pratade tyst. Klockan var efter midnatt och det var tyst utanför våran cell. En gång i timmen gick en vakt förbi, annars var det helt dött. Jag var uppriven och hade gråtit så mycket att det kändes som att det inte fanns några tårar kvar. Jag ville fortsätta gråta men det gick inte. Chase såg sorgen i mina ögon. Jag hade berättat allt för honom. Han hade blivit arg. Frågat mig hur forskarna såg ut. Lovade mig att han skulle tända eld på dom alla tre så fort han fick chansen. Jag kunde inte hjälpa att skratta åt honom. Han var söt när han var arg. Söt samtidigt som han antagligen var dödligt allvarlig.
-"Jag hörde hennes skrik, Chase", viskade jag och suckade. Chase la en hand på mitt huvud och strök mig över kinden. I vanliga fall hade jag flugit upp från sängen och skrikit åt honom att inte röra mig men jag ville ha honom nära nu. Han var bra på att trösta och jag gillade honom. Det var chockerande, men det gjorde jag. Och jag var säker på att han gillade mig. Det kändes så. Ibland kom jag på honom med att sitta och stirra på mig. Varje gång jag kommit på honom hade han vänt sig bort och låtsats som ingenting. Men den blicken sa något annat.
-"Vi borde nog sova nu, jag har två tester imorgon", gäspade Chase och jag nickade. Tio minuter senare blundade vi båda och flöt in i drömmarnas värld.

Fem timmar senare vaknade jag av att Chase satt lutad över mig och sa mitt namn. Jag reste mig så fort upp att våra huvuden nästan höll på att krocka. Chase duckade och jag kände hur det brände på kinderna.
-"Mår du bättre?", sa han och log mot mig. Jag nickade till svars och precis i samma stund kom frukosten. Precis som varje morgon var det inte något att hurra för direkt, men det gick ner. Ett knäckebröd och ett ägg. Vi satt vid det lilla bordet och åt när Claire kom in. Så fort jag hörde hennes röst rös jag och bestämde mig för att inte ens ge henne en blick. Hon var säkert inblandad i testet med flickan vilket jag fortfarande var ledsen över. Chase tittade inte heller. Vi satt där helt tysta och man kunde verkligen ta på den spända stämningen i rummet. Men stämningen hann inte bli värre förrän hon släppte bomben.
-"Chase, du ska byta cell", sa hon nonchalant och korsade benen. Hon lutade sig mot dörren och väntade på våra reaktioner. Den ondskefulla häxan. Jag ville ställa mig upp och skrika på henne. Be henne att inte sära på oss men jag visste redan att hon inte skulle ändra sig. Chase däremot protesterade.
-"Fan heller, jag har skött mig", började han och åt upp det sista av sitt ägg.
-"Du sa att om jag sköter mig får jag stanna här och det har jag gjort", sa han och verkade visst ha glömt hela incidenten med forskaren som han slog medvetslös. Claire påminde honom direkt.
-"Den gången räknas inte", svarade han bara och Claire suckade.
-"Anastasia ska få en ny rumskamrat och du ska flytta. Ni får en timme", var det enda hon sa innan hon öppnade dörren igen och smattrade iväg på sina klackar. Kvar satt jag och Chase som två frågetecken. En ny rumskamrat, igen?

Den sista timmen gick snabbt. För snabbt. Mitt hopp hade gått från hundra procent till minus hundra. När jag träffat Chase kändes det som att jag äntligen fått en chans att komma härifrån. Men nu slet dom honom ifrån mig och jag skulle aldrig få se honom igen. Dom hade antagligen förstått att vi planerade att ta oss härifrån. Därför särade dom på oss så vi inte skulle lyckas. Men varför skulle jag bo med ett nytt testobjekt igen? Jag ville inte.
-"Det här är fan sjukt. Jag vill inte vara ensam igen", mumlade Chase.
Vi satt i ett av hörnen i cellen. En kvart kvar tills en vakt skulle hämta Chase. Och min nya rumskamrat skulle komma.
-"Inte jag heller", mumlade jag. Jag hade försökt komma på något vi kunde säga eller göra för att låta oss vara tillsammans men det fanns inget. Det är var SCL och deras regler. Jag började till och med ångra att jag ens släppt in Chase innanför mina murar. Om jag inte gjort det hade detta inte varit jobbigt för då hade jag inte känt något för Chase. Men det gjorde jag och hoppet var nere på noll. Chase kände nog likadant.
-"Jag har en fråga", sa han plötsligt efter en stunds tystnad.
-"Vad?"
-"Eftersom du har varit här hela ditt liv har du antagligen inte haft något normalt liv som mig..", började han och drog handen genom det mörka lockiga håret.
-"..så då har du aldrig haft en första kyss?", fortsatte han och tittade på mig.
-"Skärp dig, bara lägg av"
-"Jag är seriös, Anastasia. Jag lovar"
-"Så våldsam som du är kommer du antagligen aldrig få en kyss av någon annan eftersom du skrämmer iväg dom. Du borde passa på med mig", skrattade han och tittade ner.
-"Jag vill inte", sa jag och kände hur hela kroppen gick emot mig. Hjärtat ville. Inte hjärnan.
-"Jaså?", var allt Chase hann säga och sen öppnades dörren och vakten kom in. Han suckade högt och reste sig upp. Jag ställde mig också upp. Precis när Chase skulle ge mig en kram tog vakten tag i honom och drog honom ut ur cellen. Chase sa inget, men följde mig med blicken hela vägen tills dörren slogs igen. Det var definivt inte sista gången vi skulle se varandra, även om det skulle bli svårt.

Jag sjönk ner på golvet igen mot den kalla metallväggen. Tänkte på Chase. På min chans att få kyssa honom. Hur jag sagt nej fast jag ville innerst inne. Sen blev jag arg på mig själv för att jag tänkte på honom. Dags att fokusera på mig själv igen. Dörren öppnades igen bara några minuter efter att Chase försvunnit. In kom Claire igen med tre vakter bakom sig. Mellan vakterna släpades en svarthårig pojke med handbojor. Det första jag la märke till var en tatuering på hans nacke. Vakterna släpade in honom i cellen och lät handbojorna vara kvar.
-"Anastasia, det här är Nathan", sa Claire. Vakterna gick ut ur cellen och kvar stod hon. Hennes ansikte var neutralt men jag kunde ändå se hur hon hånlog mot mig på något sätt. Hon hade planerat detta.
-"Nathan har lite problem med sitt temprament. Därför har han sina handbojor på precis som du hade ett tag för några år sedan", sa hon och nickade mot honom. Jag hade en aggressiv period för några år sedan. Riktigt aggressiv. Jag hade haft handbojor dygnet runt. Pojken som hette Nathan satt i andra änden av cellen och stirrade ner i golvet. Han verkade inte direkt vara någon snäll typ. Fast jag skulle kanske inte dömma honom så fort. Chase hade inte heller verkat vara någon snäll typ första gången jag träffat honom. Claire försvann ut ur rummet och vi blev kvar ensamma.
-"Jag heter Anastasia", mumlade jag och synade honom nerifrån och upp. Han satt där som en staty, rörde sig inte överhuvudtaget. Inget svar fick jag heller. Jag suckade för mig själv inombords. Det här skulle inte bli kul.