FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 16

Chase var tillbaka. Inne på SCL igen. Forskarna hade kommit in precis när vi pratat och sett att han var vaken. Men dom trodde att han precis vaknat. Han hade aldrig ens varit medvetslös. Tanken på att han lurat alla var ganska häftigt. Ännu häftigare var det att han var här för mig. Han hade kommit tillbaka för min skull. Han gillade verkligen mig. Och det var den bästa känslan jag någonsin känt.

-"Du lyckades väcka honom", sa en sköterska som kommit in i testrummet. Chase låg på båren. Jag satt på en stol bredvid. Ingen hade bett mig lämna rummet än. Kanske förstod dom hur glad jag var och ville inte förstöra för mig som dom annars alltid gjorde.
-"Precis som när en prins kysser en sovande prinsessa i en saga. Fast här är det tvärtom", skrattade hon och tittade roat på oss. Jag kände hur ansiktet hettade till och Chase skrattade.
-"Kyssen gjorde susen", sa han.
-"Jag kysste inte ens dig", mumlade jag och tittade desperat bort för att inte rodna ännu mer. Chase svarade inte eftersom dörren öppnades. Vi båda och sköterskan kollade när den sakta gick upp. Claire steg in och log när hon såg Chase. Men det var inget "åh vad jag är glad att du lever"-leende utan ett belåtet leende som i att hon hade haft rätt. Han var tillbaka.

-"Välkommen igen testobjekt 435", sa hon och tittade ner i sina anteckningar hon bar på. Sakta gick hon fram till båren och stannade precis jämte stolen där jag satt.
-"Jag heter Chase", svarade han och kollade på mig. Jag log åt honom.
-"Det spelar ingen roll", sa Claire och log det mest falskaste leendet någonsin.
-"Har du ont?", hon granskade Chases kropp och tittade sedan på sköterskan.
-"Han har ont efter skottskadan men annars mår han bra", sa hon och Chase nickade sakta. Han hade ljugit för henne. Egentligen hade han ont i hela ansiktet efter slagsmålet med Nathan och även resten av kroppen men han försökte att få det att låta som att det inte var så farligt. Sa han att han hade så ont som han egentligen hade skulle dom pumpa hans kropp med morfin. Eller kanske operera honom. Då skulle planen med Nathan inte fungera om tre dagar. Så Chase hade ont. Men han sa ingenting.

-"Okej. Bra", Claire nickade och bad om en stol. Sköterskan hämtade en direkt och Claire sjönk ner på stolen jämte mig.
-"Då har vi bara en liten grej kvar, Chase", sa hon och betonade hans namn extra. Hon la ifrån sig anteckningsblocket och la armarna i kors. Spände blicken i pojken framför henne på båren och suckade.
-"Vart är han?"
-"Vem?"
-"Din kompanjon. Nathan", Claire tittade även på mig men jag ryckte på axlarna. Chase såg också ut att inte ha en aning om vad hon menade. Det slog mig att han var en bra skådespelare. Han var bra på att låtsas.
-"Jag har ingen aning om vart han kan ha tagit vägen", sa Chase och Claire tänkte en stund.
-"Ni sprang iväg tillsammans. Vart gömmer han sig?", sa hon. En vakt steg in i rummet samtidigt som det lilla förhöret om Nathan pågick. Chase suckade och pekade på sitt ansikte.
-"Ser du dom här blåtirorna och såren? Han försökte döda mig, okej? Tror du seriöst att jag skulle springa härifrån med honom då?", jag iakttog Chase medan han pratade. Han spelade upprörd över Claires frågade fastän hon hade rätt. Dom hade ju sprungit iväg tillsammans och hade till och med en plan för att få ut mig härifrån. Men det var viktigt att Chase inte avslöjade någonting.
-"Ja jag tror att Nathan är i närheten någonstans. Han gömmer sig och du vet vart", sa hon utan att visa några som helst känslor. Hon bara sätt där med armarna i kors och släppte inte Chase med blicken.
-"Jag vet inte vart han är", upprepade Chase och Claire skakade på huvudet.
-"Det är inte bra att vara så envis Chase", suckade hon och vände sig om mot vakten. Hon pekade plötsligt på mig och vakten gick fram till mig. Innan jag hann resa mig la han sina händer på mina axlar och tryckte ner mig på stolen.
-"Svarar du inte ser du inte henne igen", sa Claire och vände sig mot Chase igen. Hon log mot vakten och jag undrade varför hon blandade in mig i detta. Jag hade inte sagt ett ord. Vakten höll så hårt om mina axlar att det värkte i dom. Chase gav mig en snabb blick och tittade sedan på Claire igen.
-"Även om jag säger vart han är kommer ni inte hitta honom", mumlade han och lät blicken vila på mig igen.
-"Tro mig. Det gör vi", var allt Claire sa. Chase blev tyst en stund. Fastän han tittade på mig såg jag att han tänkte. Han visste nog inte vad han skulle göra. Han ville inte berätta vart Nathan var. Men han var tvungen.
-"Om jag säger vart han är flyttar ni in mig i hennes cell", sa han tillslut och log mot mig. Claire nickade sakta. Vakten släppte taget om mina axlar.
-"Han är i skogen utanför byggnaden. Max några kilometer härifrån", sa Chase sedan och Claire sa inget mer till honom. Hon reste sig upp och bad vakten ta oss till min cell. Sedan gick hon mot dörren och försvann iväg.

Tio minuter senare var vi ensamma igen. Jag och Chase. I min cell. Vi satt på golvet med ryggarna mot väggen tätt intill varandra. Det var helt tyst mellan oss. Försiktigt lutade jag huvudet mot Chases arm. Han var så lång att hans axel var ovanför mitt huvud. Han flyttade armen och la den runt mig. Sakta drog han mig ännu närmare sin kropp. Biverkningarna från testet tidigare idag började kännas. Jag var iskall och min kropp skakade lätt. Det var konstigt eftersom jag annars alltid var varm. Elden inom mig kändes konstig på något sätt. Den var svag. Men det var det här SCL ville testa. Dom ville se vad som skulle hända med elden om dom kylde ner mig.
-"Fryser du?", frågade Chase lugnt och jag nickade.
-"Det är inte så konstigt när vi sitter på ett kallt golv", sa han och flyttade sin arm bort från mig. Jag förklarade att det var biverkningar från ett test. Att jag skulle frysa ett tag nu innan medlet i sprutan gått ur min kropp. Han nickade och reste sig upp.
-"Kan vi inte ligga i sängen istället?", sa han och hjälpte mig upp. Jag svarade honom med ett okej och vi la oss i sängen. Jag la huvudet mot hans bröst och andades lugnt. Frös fortfarande fast jag var invirad i ett täcke och hade Chases arm runt om mig. Hela min kropp kändes konstig. Jag sa ingenting till Chase men det kändes som att min kropp stängde ner sig själv. Elden hade slocknat inom mig. Det var så det kändes.

-"Du är iskall Anastasia", mumlade Chase och strök mig över håret.
-"Jag vet"
-"Mår du bra?"
-"Jadå", jag kollade upp på honom och log. Det kändes bra. Jag och Chase. Tanken på att jag bara känt honom i några veckor och allt Nathan sagt var som bortblåst. Jag visste att Chase var en bra kille. Jag kunde se framför mig hur vi kom ut härifrån och jag skulle få se världen där ute. Sen skulle vi leva så som alla andra, fast exakt hur visste jag inte. Kanske skulle jag få ta del av det som forskarna brukade prata om. Matcher, dagis, bilar, skola, matlådor.
-"Du har visst glömt", sa Chase plötsligt.
-"Vadå?", svarade jag.
-"Jag vill fortfarande kyssa dig", han skrattade till och satte sig upp i sängen. Lutade sig fram över mig och log. Länge tittade vi på varandra. Jag in i hans bruna ögon och han in i mina blåa. Sedan lutade han sig ner mot mitt ansikte och kysste mig. Min mur som varit skyhög innan vi träffades krossades helt nu och de sista tegelstenarna rasade inom mig. Jag litade verkligen på honom. Älskade honom.

-"Du är vacker", sa Chase innan han kysste mig igen. Jag himlade med ögon åt honom och slog till honom löst på armen. Han skrattade och lovade att han var seriös. Men jag trodde inte på honom. Jag hade ingen annan att jämföra mig med men jag var inte vacker. Det fanns säkert tusen andra flickor där ute som var hundra gånger vackrare än mig. Jag la handen över Chases rygg och kände efter såret där han blivit skjuten. Han ryckte till och jag flyttade snabbt handen. Hela övre delen av hans rygg var en blandning mellan mörkrött och lila. Han var verkligen skadad men det märktes inte så mycket. Han sa ingenting om det.

Vi låg där och kramades. Det var som att våra läppar var magnetiska. Samtidigt blev jag kallare och kallare. Inte bara huden var kall utan hela insidan av kroppen kändes knappt. Och jag blev inte varmare fastän jag var invirad i Chases armar. Fast täcket runt oss var varmt. Tempraturen gick ner hela tiden.

-"Chase, det är något fel", mumlade jag och min kropp började skaka. Chase tittade allvarligt på mig och försökte värma mig med sina händer.
-"Vad händer?", frågade han oroligt och strök handen över min kind. Han frågade om han skulle skrika efter en vakt eller forskare. Men jag skakade på huvudet. Jag ville bara ligga här jämte honom. Jag visste ju redan att det bara var biverkningar från det senaste testet. Forskaren hade lovat mig att det inte var farligt. Och jag tänkte att hon var tvungen att ha rätt, fastän jag knappt kände mina egna hjärtslag. Chase nickade och drog handen genom mitt hår.