FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 21

Vi hade verkligen gjort bort oss. Vem som helst borde ha fattat att SCL inte skulle ge sig så lätt. Dom skulle jaga oss till världens ände. Jaga mig i hela mitt liv. Jag var ju så jävla viktig. Men friheten här ute hade gjort både mig, Chase och Nathan trögtänkta. Vi hade direkt konstaterat att vi skulle få lugn och ro när vi lyckats fly. Att SCL inte skulle försöka fånga in oss igen. Att vi aldrig skulle hamna i en cell eller ett försöksrum igen. Men verkligheten slog till hårt.

Vi alla tre fick tänka en gång till när Chase att kommit springandes mellan träden. Skrikit på mig och Nathan. Vi hade först inte fattat något. Men när ett tjugotal vakter i blåa uniformer kom farandes efter oss förstod vi. Vi hade antagligen blivit spårade. Nu jagades vi som ett par hotade djur genom skogen.

Nathan sprang några tiotal meter framför mig och Chase. Försökte hitta bra vägar att springa på och listade ut vart vi skulle ta vägen. Och hur vi skulle bli av med vakterna bakom oss. Det var mörkt ute och jag kunde varken se Nathan framför mig eller alla vakterna bakom. Men jag visste att dom var där. Jag kunde höra dom. Hur dom skrek order till varandra och ibland avlossade ett skott som slog i marken bakom mig och Chase. Det konstiga var att jag inte var rädd. Jag var ingenting. Jag kände ingenting. Allting jag fokuserade var på att mina ben skulle fortsätta röra på sig. Att mitt hjärta skulle fortsätta slå och att vakterna absolut inte skulle få tag i mig. Jag dör hellre här ute än att hamna i en cell igen, det hade jag bestämt mig för.

Chase sprang precis bakom mig. Egentligen var han mycket snabbare än mig med sina långa ben men drev på så jag fortsatte springa. Så fort jag saktade ner det minsta av andfåddhet puttade han till mig i ryggen och skrek att jag skulle fortsätta springa.

-"Chase!", Nathans röst ekade längre fram och Chase svarade honom mellan de snabba andetagen.
-"Det är en flod längre fram", skrek Nathan och Chase svarade honom. Jag var för andfådd och trött för att ge deras konversation någon uppmärksamhet men Nathan skrek att vi skulle hoppa ner i floden. Han skulle fortsätta springa rakt fram. Chase ökade stegen och tog tag i min arm. Drog mig framåt fastän mina ben inte orkade med.
-"Vi måste springa snabbare Ana, dom får inte se att vi hoppar i floden", andades Chase och jag nickade. Gjorde mitt yttersta för att springa ännu snabbare. Jag hade ingen aning vart vi sprang men det hade tydligen Chase. Vi rundade några träd och efter några meter till kunde man höra hur vatten forsade. Vakterna var nu en bit bort och vi hade ett litet försprång. Nathan stod vid kanten av floden. Jag och Chase stannade framför honom. Jag kände hur hela min kropp ville spy och satte mig ner på huk. Andades högt.

-"Jag springer vidare så dom ser att fotspåren inte bara slutar här, simma längs med floden så hittar jag er", sa Nathan och vände sig om. På några sekunder försvann han in i mörkret och Chase drog upp mig på benen igen. Vi stod precis jämte floden och skulle hoppa i det antagligen iskalla vattnet. Verkligen härligt.

CHASES PERSPEKTIV
______________________
När det handlar om att överleva (eller inte bli instängd på ett laboratorium som en jävla råtta) glömde man alla känslor och tankar. Anastasia visste säkert redan. Nathan hade berättat för henne. Men eftersom vi hade fullt upp med att springa från ett par vakter visade hon ingen ilska. Hon sa ingenting. Kanske kunde hon till och med förlåta mig. Jag älskade ju henne.
-"Är vattnet kallt?", frågade hon och jag nickade. Hon suckade och tittade ner. Det var något hon tänkte på. Något hon oroade sig för. Jag kände igen det där ansiktet.
-"Så kallt är det inte så att du inte klarar av det, du har ju elden inom dig. Oroa dig inte", sa jag. Ett skott ekade genom skogen och vakterna började ta in på oss.
-"Det är inte det Chase", hon suckade och kollade upp på mig.
-"Jag kan inte simma", sa hon sedan generat och jag strök henne över kinden.
-"Det är lugnt, jag hoppar i först och tar emot dig okej?", sa jag lugnt och hon nickade. Den oroliga blicken försvann och jag vände mig om mot floden. Dök i utan en extra tanke.
Snabbt kom jag upp till ytan och höll upp armarna. Tack vare min längd nådde jag precis ner till en stor sten på bottnen. Men det skulle inte Anastasia göra.