FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 24 (slutet)

New York var verkligen en fin stad. Framförallt på natten. Tänk dig totalt mörker och tusentals lampor. Det var vackert och jag hade bestämt mig för att det har inte var sista gången jag satte min fot här. Jag skulle komma tillbaka igen. Efter att jag hittat min pappa. Då skulle jag hit igen. Jag kunde se mig själv här igen om några år. Inte sittandes på en gata iskall och hungrig, utan i en lägenhet högt upp i luften eller i ett hus. Lycklig med Chase. Kanske något barn med. På bara några månader hade jag förändrats så otroligt mycket. För ett år sedan visste jag inte ens hur världen såg ut härute. Jag hade bara fått några små detaljer från forskarna på SCL när dom småpratat om sina liv. Aldrig hade jag trott att den skulle vara så här levande. Med så många människor.

Jag och Chase hade alltså bestämt oss för att lämna New York. Vi skulle hitta min pappa. Även om jag var hundra procent säker på att han hatade mig ville jag ändå se honom. Chase ville hitta sin familj. Just nu hade han ingen aning om vart dom tagit vägen. Dom skulle nog bli chockade när dom såg honom. Ryktet gick att ingen överlevde SCL. Men ändå fanns det vissa av oss som gjorde det.

Nathan kom inte tillbaka. Han blev bara ett minne i mitt huvud. När vi steg på tåget och satte oss vid fyra säten slog det mig på riktigt. Vi lämnade Nathan här. I New York. Jag sa ingenting till Chase om hur jag kände. Men jag var ledsen. En del av mig ville göra denna resan tillbaka till den lilla staden där SCL låg. Den andra delen ville löpa genom alla New Yorks gator för att hitta den där svarthåriga pojken. Och ta med honom tillbaka. Men jag visste också att han antagligen skulle få det bra här. Nathan passade in bättre bland gatorna och kunde klara sig själv, det visste jag.

-"Vad tänker du på Ana?", frågade Chase när tåget startade. Vi gungade till lite av starten och kunde se hur de brunagråa och blåa skyskraporna svischade förbi oss utanför tågets fönster.
-"Inget, det känns bara konstigt just nu", svarade jag och suckade. Vi satt jämte varandra och framför oss satt en gammal tant. Hon läste ur en bok och tjuvkikade då och då på oss. Hon trodde antagligen att vi inte såg henne, men det gjorde vi båda två. Hon tittade speciellt mycket på Chase. På hans blå tröja med det lilla SCL-märket stämplat på. Antagligen var hon bara nyfiken. Det fanns ingen chans i världen att en gammal dam från New York kunde veta vad laboratoriumet SCL var.

Efter att ha åkt tåg i tre timmar var det dags att byta. Vi lyckades lura biljettkontrollanten även på detta tåget och fick åka gratis. Den gamla tanten som satt framför oss försvann och istället hamnade vi jämte en mamma och hennes två små barn. Chase somnade nästan så fort vi kommit på tåget och själv satt jag och tittade på den lilla familjen framför mig. Hon hade en dotter och en son. Båda var ljushåriga och jag gissade på att ingen av dom var äldre än 7 år. Mamman delade ut frukt till dom och sedan satt dom och pratade. Jag låtsades kolla ut genom fönstret men lyssnade hela tiden. Det var fascinerande på något sätt. Att se några normala människor för en gångs skull. Det fick mig också att fundera på min egna mamma. Jag undrade hur hon var. Innan hon dog. Eller rättare sagt innan jag dödade henne. Jag rös till. Tänkte de där tankarna som jag förbjudit under så många år. Det som plågade mig. Jag knöt hårt näven och kände värmen inuti den. Jag hade inte använt elden på länge nu. Jag hade glömt bort den om det inte var för Chase som ryckt till varje natt när jag lagt armen runt honom i sömnen. Jag var alltid kokhet på natten. Varför visste jag inte.

När Chase vaknade hade barnen och mamman gått av en hållplats innan.
-"Såg du den där tanten innan?", sa han tyst. En pojke i min ålder satte sig på sätet framför oss. Han hade ett par stora vita hörlurar på sig och "Bob Marley" printat på sin t-shirt.
-"Hon kollade på dig hela tiden", svarade jag Chase.
-"Nej inte på mig, på tröjan. Tror du hon vet något?", viskade Chase till mig och jag skakade tvärt på huvudet.
-"Hon var minst hundra år gammal, antagligen hade hon inget annat att fokusera på", sa jag.