FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 3

Jag och Chase kom bra överens. Den enda gången vi inte kommit överens var när vi skulle dela på den enda sängen i cellen. Jag ville inte sova jämte honom och han vägrade att sova på golvet. Det slutade med att jag fick sova på golvet men då tyckte han synd om mig.
-"Men vafan Anastasia, kom hit och sov här", hade han sagt och gjort plats åt mig i sängen.
-"Jag kommer inte röra dig", tillade han och jag suckade bara. Jag gillade inte när människor kom för nära. Det gav mig panik och jag ville bränna dom. Jag litade inte heller fullt ut på Chase. Han var mycket större än mig och jag ville inte riskera att han rörde mig. Det skulle sluta med brännskador. På honom såklart.

Annars var vi ett bra team. Redan andra dagen berättade Chase om hela sitt liv för mig mellan testerna. Vi hade båda tester på morgonen och på kvällen. Han hade kommit hit för två år sedan efter att hans föräldrar bestämt sig för att sälja honom. Han kom från en fattig familj med sju barn. Han var den äldsta.
-"Dom sålde mig hit för att få pengar till mina syskon", viskade han en natt när vi satt uppe och pratade. Jag visste ingenting om världen där ute. Chase berättade väldigt mycket nytt som jag aldrig hört förut. Skola. Fester. Och något som han kallade för läxor. Men också om en väldigt ond och hemsk värld.
-"För tio år sedan bröt ett stort krig ut och det fortsätter fortfarande", sa han och jag tittade fokuserat på honom.
-"SCL håller oss här för att dom vill göra amerikanerna odödliga och vinna kriget", fortsatte han och skrattade åt mig när jag frågade honom vad en amerikan var för något.
-"En sån som dig", hade han sagt och slagit till mig vänskapligt på axeln. Vi kom som sagt bra överens och SCL var inte lika hemskt längre. Visst hatade jag fortfarande det här stället men Chase gjorde det lättare att stå ut. Han berättade massor av historier. Från hans barndom, om en tjej han var kär i, första gången han körde en bil och om sin mormor. Jag hade aldrig haft en vän här inne innan, de flesta jag börjat prata med dog alltid direkt så det här var nytt för mig.

Jag hade också visat Chase vad jag kunde göra och varför jag inte dog så lätt. Elden inom mig som aldrig verkade försvinna. Jag var rädd att han skulle få panik och tycka jag var ett monster.
-"Fyfan vad coolt", var det enda han sagt när jag visat honom och sen bett mig bränna till honom på armen för att testa. Jag hade gjort som han sagt och nu hade han ett äckligt sår där. Men han var stolt över det och sa att jag var den häftigaste tjejen han någonsin träffat.

-"Jag vill ut dit", sa jag en morgon när vi precis hade fått frukost. Havregrynsgröt med någon konstig söt sörja på. Det var lyx här på SCL. Oftast fick man bara torra brödskivor eller ett ägg.
-"Vi ska ta oss ut, fan heller att jag spenderar resten av mitt liv här", svarade Chase mig och höll upp en sked med gröt på innan han stoppade den i munnen.
-"Hur gör vi då?", frågade jag precis när dörren till vår cell slogs upp och en forskare kom in med sin vita rock på. Jag hade aldrig sett honom innan.
-"Anastasia, Chase", sa han tyst och tittade ner i sina anteckningar. Han var definitivt ny, det märktes på honom eftersom han fumlade med sina papper och verkade nervös.
Chase tittade på mig och nickade med huvudet mot den nya forskaren. Innan jag ens hann fatta vad han menade slängde han sig fram mot forskaren och drog in honom i cellen. Dörren slogs igen och forskaren kämpade emot Chases hårda tag runt hans mun. Själv satt jag där och bara stirrade. Chase visste verkligen inte hur man höll låg profil.
-"Håll käften", sa Chase när forskaren försökte skrika på hjälp. Han tryckte ner honom hårt mot golvet och forskarens glasögon åkte av. Chase var nog dubbelt så stor.
-"Chase, det där är nog inte så.."
-"Ta hans nycklar", sa Chase och jag sjönk ner på golvet och tog knippan med minst femtio nycklar ur forskarens ficka. Tanken på att en av dom ledde ut gjorde mig glad.
Forskaren fortsatte att skrika på hjälp och sparkades med benen. Tillslut fick Chase nog och gav honom en rak höger. Han tuppade av och Chase släppte taget om honom.
-"Vilken nyckel leder ut?", frågade han och jag ryckte på axlarna.

Vi satt där på det kalla golvet och försökte komma på vilken nyckel det kunde vara som skulle öppna den stora järndörren ut härifrån. Chases plan var att ta den speciella nyckeln, ge tillbaka dom andra och låtsas som ingenting hade hänt. Forskaren låg avtuppad framför oss och det vi inte visste var att SCL hade en avlyssnare på vartenda en av de anställda. Det betydde att flera stycken vakter hade hört oss och var påväg mot våran cell.