FLICKAN MED ELDEN

Kapitel 6

Den tunga dörren öppnades in till min gamla cell. Jag tog ett steg in och vakten stängde snabbt efter mig. Han stod kvar utanför den låsta dörren. Lamporna var släckta inne i cellen och det enda ljuset kom in från det stora fönstret, annars var det helt mörkt. Jag lät blicken glida över rummet.

Det första jag såg var sängen. Den stod upp mot väggen och lakanet var sönderslitet i hundra tygbitar på golvet. Massor av träbitar låg utspridda överallt och jag antog att det var delar från de två trästolarna som funnits här innan. Hela cellen var stökig och allt var förstört. Utom bordet som stod i ett hörn av cellen precis som vanligt. Och under det satt Chase. Med ryggen mot mig och höll för öronen. Hans överkropp gungade fram och tillbaka. Jag rös när jag tänkte på vad som försegick där inne i hans hjärna. Det hade hänt mig med när jag gjorde hallucinationtester. Ibland kom man inte ur chocken och det kunde ta flera dagar innan det gick över. Kort kunde man sammanfatta en chock med att man inte visste om man sov eller var vaken. Man ser saker som egentligen inte är där och det var så Chase kände nu.

-"Chase?", sa jag försiktigt och tog några små steg in i rummet. Han ryckte till när jag sa hans namn och började andas högre.
-"Är du okej?", fortsatte jag när jag inte gick något svar.
-"Vart är den någonstans?", viskade han och tog bort händerna från öronen. Istället kramade han om sig själv och fortsatte gunga.
-"Vad för något?", sa jag och tittade runt mig. Det fanns inget speciellt här.
-"Jag vet inte vad det är men den är här inne. Jag såg den innan", viskade han och höll för öronen igen. Jag tyckte synd om honom. Han satt där under bordet och var livrädd. Antagligen hade han hallucinerat om något.
-"Jag trodde du var död. Men vi klarade oss", sa jag och satte mig ner på golvet några meter framför bordet och Chase. Det var ingen idé att försöka prata mer med honom än så. Jag var tvungen att vänta på att han skulle lugna sig och komma ur chocken.

Jag satt där ett tag och bara tänkte. Lyssnade på Chases andetag. Funderade på varför jag blivit så rädd när jag inte vetat om Chase var vid liv. Var han den första personen jag verkligen brydde mig om? Han var nog det. Det kändes speciellt och jag ville inte förlora honom. Vare sig vi skulle komma härifrån eller inte fick inget hända med Chase. Jag vill inte bli själv igen.

-"Den är här igen!", tjöt Chase helt plötsligt och började hyperventilera. Hans kropp skakade och han tryckte händerna hårt mot öronen.
-"Chase det finns inget här, jag lovar. Du hallucinerar", sa jag lugnt och reste mig upp.
-"Jag vet inte hur jag hamnade här", mumlade han.
-"Försök att bara ta det lugnt och andas. Det går över snart", svarade jag.

Några timmar gick och inget speciellt hände. Då och då skrek Chase till eller reste sig upp och gick runt i cellen. En gång hade han börjat springa mot dörren och försökt slå sig igenom den. Jag hade gått fram till honom och försökt få honom att lugna sig.
-"Rör mig inte!", hade han skrikit och puttat mig hårt in i dörren. Sedan hade han gömt sig under bordet igen. Det såg ganska roligt ut faktiskt. En lång kille på cirka 1,90 meter som satt under världens minsta bord. Jag ville skratta men tyckte samtidigt synd om honom. Men det var bara att vänta ut chocken. Tillslut började den riktiga Chase komma fram igen.

-"Jag är så jävla törstig", sa han tillslut med sin vanliga raspiga röst. Vi skulle snart få kvällsmat så då skulle han få vatten. Han vände sig mot mig så vi satt mitt emot varandra. Han tittade länge på mig.
-"Vad glor du på?", sa jag efter en stund och höjde på ögonbrynen.
-"Förlåt", mumlade han och reste sig upp. Gick fram till dörren och slog till på den.
-"Kan man få lite mat eller?", ropade han till vakten utanför dörren och den gamla Chase var tillbaka.
-"Dom straffade inte dig va?", sa han samtidigt som han lutade sig mot dörren.
-"Nej men det gjorde dom med dig", svarade jag och tittade medlidande på honom.
-"Dom gjorde det där testet på mig för två dagar sedan", sa han och kliade sig på magen.
-"Jag hatar när man fastnar i chock", sa han och skrattade. Han frågade vad han hade gjort och jag berättade allt han sagt. Och att han suttit under bordet. Chase skrattade. Han kom inte ihåg något av det.

-"Så vad kör vi för plan nu då? Det där var plan A, vi har jävligt många bokstäver kvar så det är bara att köra", sa Chase och sjönk ner på golvet jämte mig.
-"Vet inte. Det verkar omöjligt", sa jag och suckade.
-"Tänk om vi skulle få tag på något farligt medel och förgifta alla", sa Chase och skrattade. Tanken var frestande men det var omöjligt.
-"Eller så eldar vi upp dom", Chase slog till mig på armen.
-"Dom där vakterna satte du eld på ganska snabbt", fortsatte han och drog handen genom det mörka håret.
-"Det var ju för att dom skadade dig. Du hade kunnat dö", mumlade jag och ångrade mig direkt. Inte bra att visa så mycket känslor.
-"Jaså? Oj vad viktig jag blev i dina ögon helt plötsligt", sa Chase och skrattade till. När det började bli pinsam stämning mellan oss kom en vakt precis in med kvällsmaten. Aldrig hade jag varit så glad över att bli avbruten.