Efterfest (n.f)

kapitel 3

Jag följer sprickorna i glaset över min mobilskärm med pekfingernageln. Sorlet på tunnelbanan överröstas lätt av musiken som spelas i mina EarPods. Helt nya efter att Hjalmar klippte av mina gamla. Om Apple inte släpper trådlösa som funkar genom bluetooth eller något snart så har jag nästan lagt ner pengar på lurar än på cigg. Inte för att jag röker så jävla mycket men ändå.

Jag lutar huvudet mot rutan och stänger ögonen för att undvika de intensiva blickarna på tjackispundarna några sätesrader bort. Veronicas 'Hädanefter' ersätts av 'The Monster'. Båda låtarna från relativt nya album som dominerat topplistorna på det sistone. Veronica i Sverige i alla fall.

"Fridhemsplan"

Högtalarna berättar vart jag är när vi stannar på de centralare delarna av Kungsholmen. Snart måste jag byta till röda linjen för att komma hem. Tråkigt om jag somnar och inte vaknar förrän jag sitter ute i Farsta.
Jag har precis varit och hämtat lite kläder från Olivia som hennes mamma inte låter henne ha kvar och bär även en säck med festklänningar. Vissa snodda från hemmafester vi varit på, andra bara vanligt köpta på bland annat H&M samt Lindex.

"Godmorgon." Jag öppnar ögonen till den rösten jag lärt känna lite för bra under den senaste tiden och drar ut ena luren samt sänker ljudet en aning. Överraskad att Noel är här? Både och faktiskt.

"Hej." Det är knappast morgon, klockan är tolv.

"Vart ska du?" frågar han, sätter sig mittemot mig och drar ut ena öronsnäckan själv också.

"Bara hem." Han håller i två stycken pappersmuggar från Pressbyrån och räcker över den ena.

"Egentligen är det Dantes," börjar han när jag inte tar emot den, rädd för att bli förgiftad. "men du ser ut att behöva koffeinet." Jag hade blivit kränkt om det han säger inte hade stämt och kaffet brinner mot tungan vid den första klunken.

Han har på sig ett par mörka jeans, en svart dunjacka och under den en hoodie med trycket av a$aps senaste albums omslag. Att han har sin vanliga mössa är en självklarhet.

En okänd person i våran ålder ställer sig snabbt upp igen när hon knappt hunnit sätta sig efter att jag blängt på henne. Man sätter sig inte bredvid någon annan om det finns lediga platser, den gyllene regeln.

"Hur mår du?"

"Man ska aldrig klaga." Han rycker på axlarna efter att ha svarat. Det är omöjligt att han skulle ha timeat in att träffa mig här, trots att det känns som att det alltid finns en anledning för oss att prata. Om den anledningen inte är Zara som överger mig så är det att han stannar just i Fridhemsplan för att köpa kaffe och sedan hoppar på lagom till att jag kommer förbi.

Noel kollar genom reflektionen i fönsterrutan på mig och ler smått. Ganska söt om man får säga så ens. Äckligt att tycka Noel är söt.

"Ursäkta om jag stör," En liten kille, kanske tolv år, med märkeskeps ställer sig vid oss och sneglar bort mot sina kompisar som står i en stor röra i andra sidan av vagnen. "men jag undrar bara om jag kan få låna telefon? Jag måste ringa min mamma och min är död." Han ger en garvande kille från hans gäng ett snabbt långfinger innan han återigen kollar på mig.

"Ja, absolut. Det är alltid viktig att ringa mamma. Vad heter du?" frågar jag och drar ut sladden ur min mobil för att kunna räcka den till honom.

"Nils." svarar han. "Grönberg." Med fräknar över hela ansiktet och grön-blåa ögon ser han ut som den typiska lillebrodern alla känner någon som har.

"Tjena Nils." hälsar Noel och får en liten nick tillbaka. Cool.

Nils trycker telefonen mot örat och väntar några sekunder efter att ha knappat in ett telefonnummer på skärmen. "Hej mamma." Lite tystnad. "Jag fick låna telefon av en tjej på tunnelbanan." Tystnad. "Jag sover hos Adam inatt. Älskar dig också mamma." Det sista säger han snabbt och kollar med skam mot mig. Gulligt.