Du förändrade allt |f.s

Del 11

Stort tack till alla läsare, det betyder sååå mycket! Här har ni yttligare ett kapitel som tack!🙅

~Fiona's perspektiv~
•Dagen före Miami•

Jag vaknade av att någon hoppade på min mage....

Hm... Undra vem det kan vara?😑🐶

-Men vafan Charlie, låt mig sova det är lov...!, mumlar jag lite halv vaket.

När jag förstått att han inte tänker sluta så går jag upp.

Jag bestämmer mig för att ta en morgon promenad-så att jag vaknar- och eftersom det verkar vara vad han vill göra.

Jag går in i min WIC och hittar ett par lagom långa jeans shorts. Jag sätter på mig dom och tar ett pösigt stort rött linne med siffran 81 på.

Går ner till köket och kollar om mamma är vaken, nej.

Eller juste, nu minns jag.

Idag var hon tvungen att åka till kontoret och jobba där.

Jag tar ett äpple och ropar sedan på Charlie.

Jag börjar gå iväg åt samma håll som Felix bor, jag tänkte fråga om han ville följa med på en långpromenad.

Jag kollar på klockan, för att se att jag inte väcker honom.

Jag ser att hon är 07:58, då kanske han inte är vaken....

Jag skickar ett sms till honom där det står 'vaken?'.

En minut senare svarar han, han svarade att han sov...

Neeej, om han inte kan skriva i sömnen vill säga.
Det skulle man ju vilja kunna...

Jag kommer fram till Felix's hus och knackar på, några sekunder senare hör jag steg i trappan och snart står Felix framför mig.

När han får se mig förvandlas hans trötta ansikte till en stor skinande sol.

En väldigt snygg sol...

Efter några minuter lyckas jag övertal honom om att följa med.

Vi går under tystnad.
Ingen pinsam och stel tystnad.
En skön tystnad.

Vi kommer fram till en liten park och jag sätter mig på en grön klassisk parkbänk i närheten.

Sedan tar jag upp en pinne och kastar iväg den.

Charlie sätter genast iväg efter den.

Jag ler mjuk mot Felix.

-Vet du hur sjukt mycket jag älskar dig?, säger jag och kollar in i hans vackra ögon.

Dom man verkligen kan drunkna i.

-Inte mer än vad jag älskar dig iaf, säger han och ler mot mig.

Det känns som en magisk stund-en evighet- vi bara sitter där och stirrar in i varandras ögon.

Vi avbryts av att Charlie kommer tillbaka och skäller högljutt.

Jag suckar men han bara skrattar, vi bestämmer oss för att gå tillbaka hemmåt.

-Hejdå, säger jag och ger Felix en puss på kinden när vi närmar oss hans hus.

Han putar med läpparna och ser ledsen ut.

-Bara på kinden?, säger han förnämt.

Jag skrattar och ler lite lurigt.

-Du får mer när vi ses imorn gubben, säger jag lite skämtsamt.

När jag kommer hem är klockan redan 10:37, vi måste gått på en riktigt lång promenad, eller så satt vi och kollade in i varandras ögon i en timme typ...?