Du förändrade allt |f.s

Del 30

~Felix's perspektiv~
Efter Sopie's besök blev jag bara ännu mer förvirrad och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv...

Jag har redan insätt att JAG aldrig skulle klara ett distans förhållande speciellt länge. Jag skulle sakna henne för mycket och vara orolig delvis över om allt är okej med henne, men speciellt if hon hittat någon annan. Bara ett se henne med andra killar kan nästan göra mig svartsjuk, vilket är väldigt dumt.

Tillslut så beslutar jag att ringa henne. Om inte vi kan träffas med jämna mellanrum så kommer mitt hjärta krossas, och då blir det ett stort tomrum i min kropp... Där skulle saknaden av den jag älskar finnas. Fiona.💘

När jag suttit och tänkt en stund och Omar påmint mig ett fler tal gånger om vilken tönt jag är så gör jag mig av med alla mina dumma tankar och bestämmer mig för att gör det jag borde gjort från början, kämpa. Kämpa för kärleken.

Istället för att ringa Fiona och prata om vårt förhållande så ringer jag för att böna och be om att hon ska komma och hälsa på till helgen.

4 signaler går fram och jag är nära på att ge upp och lägga på när jag hör en väldigt trött och irriterad röst på andra sidan luren.

-Vaaaad?, hör jag Fiona säga surt och jag kan se framför mig hur hon står och blänger på hennes telefon.

-Hej Fiona, säger jag lite försiktigt för att irritera henne allt för mycket.
-FELIX??, säger hon förvånat. Varför väcker du mig mittinatten.!?
-Mittinatten??, svarar jag tankfullt och inser snart den stora tidsskillnaden mellan Sverige och LA...
-Nu när du ändå väckt mig, så kan du lika gärna säga det du ska, säger hennes nu mycket mildare och som vanligt fantastiska röst.

- Snälllakandukommahittillhelgenjagsaknardigredan!!!, säger jag så snabbt att jag blir tvungen att ta en paus och hämta andan, prata kan vara otroligt jobbigt...
-Kan du ta de igen, skrattar hon och jag upprepar min mening liiiiite långsammare denna gång. "Kan du komma hit till helgen, jag saknar dig redan" blir min nu lite mer förståliga mening.

När jag inte får något svar på direkten lägger jag till ett tiotal 'snälla' och som respons hör jag ett glatt och kärleksfullt skratt på andra sidan.

Efter en stund har vi kommit fram till att hon ska komma hit på fredagen den här veckan och stanna tills måndag och därför ta ledigt från skolan en dag.

Jag ska precis till att gå ut ur rummet jag gått in i-som jag nu i efterhand ser är en liten städskrubb-för att prata ostört med Fiona. Men när jag känner på handtaget så går inte dörren upp så lätt som jag väntat mig, jag trycker i dörren sliter och drar för att se om jag försökt öppna den åt fel håll, men inget händer.

Dörren har gått i baklås!!!

Jag börjar nu istället frientiskt banka på dörren.

-HJJÄÄÄÄLP!!!! HJÄÄÄÄÄÄLP MIG NÅGON!!!! JAG ÄR INLÅST!!, skriker jag förskräckt och kollar mig om kring i det lilla utrymmet jag befinner mig i.

Några tråkiga moppar, en dammsugare, disktrasor, sopborstar i varierande storlekar, lite städ medel som jag aldrig sätt förut-kanske för att jag oftast INTE brukar befinna mig i städskrubbar. Jag skulle kunna fortsätta listan i all evighet, men det skulle vara ohälsosamt. Iaf fanns det inget som kunde hjälps mig att komma ut.

Helt plötsligt börjar det dunkla ljuset i rummet försvinna.

Är jag i himmeln???

-JONATHAN JAG SER LJUSET!! JAG SER LJUSET!!, citerat från
🐯Börderna Lejonhjärta🐯, för er som läst den boken i er barndom🙊