Du förändrade allt |f.s

Del 49

~Fionas perspektiv~

Aiden är död. Mickey är vansinnig. Emmy är död. Damon är förkrossad. Gabriella är helt förstörd. Hela gänget är bortom sig av sorg. Men jag. Jag är bara rädd.

Två veckor. Två veckor har jag varit här, Aiden dog den där dagen han fick den förgiftade kniven i ryggen. Mickey blev vansinnig och vill döda var ända jävel av oss. Emmys hjärta slutade slå, igår kväll. Men ingen av oss kunde vara där... Mickeys killar är överallt. Vi var tvungna att ligga lågt ett tag. Vi fick ett samtal från sjukhuset, fem minuter i elva. Hon var död, hjärtat hade plötsligt stannat och det var över, hon var död. Damon tog emot samtalet och därefter blev han helt till sig, han kastade möbler, välte bord, kastade tallrikarna i väggarna. Alla undrade vad som hänt. Men ingen behövde egentligen hans ord för att förstå det uppenbara, hon var död. Emmy var död.

Jag var livrädd för vad som skulle hända näst, jag ville bara försvinna från Kuba. Försvinna från det här gänget. Tillbaka till USA. Där alla mina kompisar befann sig. Bella ovetande om att hennes pojkvän var död, film gänget som jag hade haft så kul med. Jag saknade till och med Zac och Simon. Och Oscar, OG, Omar och framför allt Felix. Den roliga, oskyldiga killen som jag föll så pladask för men sedan bara övergav.

Jag vill hem, bort från den här hemska världen. Men rädd för vad som väntade hemma, igen skulle någonsin få veta om detta. Det skulle bli som en stor djup sorg som låg begravd långt inne i mitt hjärta.

-Jag tänker åka hem, säger jag bestämt vid frukosten dagen efter Enmys död.

Alla vänder blicken till mig och de flesta kollar förstående och ledsamt på mig medan vissa blickar är iskalla, ondskefulla.

Innan jag hinner göra någonting tar Damon upp en kött kniv och kastar den mot, snabbt känner jag en enorm smärta i armen. Kniven har fastnat i överarmen och jag kollar förskräckt ner på min blodiga tröja. Utan att jag märkt det har han tagit upp yttligare en kniv han skjuter iväg mot mig. Precis innan spetsen träffar mig så tar någon emot den.

Gabbie har sträck fram sin arm och verkar inte tro att hon skulle kunnat fånga kniven istället så lät hon den smärtsamt träffa hennes arm. Jag kollar chockat på henne.

-Vad tror du att du håller på med? Hon är bara 17 år Damon lägg ner, säger Gabriella irriterat och drar ut kiven ur sin arm. Sedan tar hon ett stadigt tag om min axel och andra handen om kniven.
-Det här kommer göra ont, varnar hon. Sedan drar hon snabbt ut kniven ur min arm, jag pressar samman mina tänder och försöker att inte skrika av smärta.
-Will ta och plåstra om hennes arm, Gabriella suckar och lämnar bordet med en hård blick på Damon.

Will tar med mig en trappa ner i källaren, där de har en liten sjukstuga.
Han tar en linda och drar den hårt ett par varv runt min arm.

~~~

Jag är uppe i mitt rum och packar min resväska. Jag har ingen anledning att vara kvar här längre och jag känner en sorts hem längtan.

-Planet går klockan 14, vi åker om en timme se till att säga hejdå till alla, Gabriella kikar in huvudet i mitt rum och går därefter vidare.

Lexi sitter på min säg och iakttar mig medan jag packar. Hennes röda lockar faller naturligt och hon har ett ledsamt leende på sina läppar.

-Försök glöm allt detta, säger hon och lägger en hand på min axel.
-Det är kommer bli för mycket för dig, försök lev ett normalt liv utan vetskapen om vad som hänt, Lexi ler mot mig. Jag nickar men vet med mig att jag kommer ha svårt att glömma allt detta. Jag kan inte göra mer än att försöka gräva ner det. Men jag vet att det alltid kommer finnas kvar djupt inom mig.

~~~
Under hela flygresan sitter jag och tänker igenom allt som hänt. Vad jag gjorde fel, och varför jag ville till Kuba. Vad var fel i USA? Men då inser jag det, felet är Felix, felet är att Felix inte varit i min närvaro. Jag saknar Felix.

När planet landar skyndar jag snabbt mot utgången. Till Felix. Jag vill till Felix. Jag hoppar in i första bästa taxi och åker så fort den långsamma taxibilen känner för tills jag äntligen är hos Felix. Jag sliter upp dörren utan att knacka och rusar in. Jag springer till baksidan vid poolen där jag redan förutspått att de skulle befinna sig. Jag vet själv knappt vad jag håller på med, jag är faktiskt väldigt chockad över vad jag gör. När jag ser Felix så slår mitt hjärta ett par extra slag.

Felix reser sig förvånat upp, jag tar de sista stegen mot honom och famnar om honom i en stor kram innan jag kysser honom passionerat på munnen. Felix som mest verkar chockad kysser försiktigt tillbaka och kramar om mig. Jag känner en enorm tyngd som lättar från mina axlar. En trygghet i att stå här och krama Felix, fast jag vet att Oscars kollar på mig och Omar kanske orkat lyfta huvudet från glass skålen. Här vill jag var igen, jag vill vara i deras liv igen. Jag vill vara i deras närvaro, känna deras glädje.

-Är detta på riktigt?, Felix kollar på mig med tårfyllda ögon. Jag nickar.
-Det är på riktigt, säger jag och ler mitt allra största leende. För här och nu. Här och nu är jag som lyckligast. Omfamnad av Felix, min Felix. Jag tror inte jag insätt hur mycket jag saknat honom. Jag har varit så upptagen med allt annat att jag glömt bort det viktigaste. Min stora oförnekliga kärlek till Felix...

BOOM!! Ja det där var faktiskt slutet på denna historia hihi, jag är medveten om att det var ett väldigt konstigt hastigt slut men jag kände för det.