Du förändrade allt |f.s

Del 32

Hoppa inte över slutet -den tjockare texten💗💗

~Fiona's perspektiv~

Jag plockade snabbt ner det sista i resväskan innan jag stängde den och skyndade ner i hallen med min handväska slängande på armen. Av misstag så lyckades jag på något konstigt sätt träffas av den väldigt tunga bruna fullproppade väskan så jag föll fram stupa ner för den sista biten av trappan och landade med ett brak på golvet.

Zac kom ut ur köket med en morot i handen precis lagom för att se mig störta mot marken och brister direkt ut i ett retande gapskratt. Innan jag hinner reagera har Zac snabbt fått fram sin mobil och fotad min brutala landning.

Jag är kvickt uppe på fötter igen och känner en enorm smärta i min vänstra lill tå som klämts in under resväskan som precis landade på mig.

Jag struntar i det och springer mot Zac som redan börjat fly för livet, vilket är ganska svårt när man skrattar som en stor enorm kråk-mås..

Jag tar sats och hoppar med hans rygg som mål tavla, men det ändras snabbt när Simon träder fram precis framför Zac och jag hoppar rätt in Simon's stenhårda tyvärr vältränade och muskulösa mage...

Man skulle ju kunna tänka sig att jag välter Simon och landar över honom, men icke. Sån tur hade jag inte. För när jag hoppat mot Simon's mage glider jag bara ner på golvet, men på något sätt lyckas Simon tappa balansen och faller över mig. Ett förskräckt skrik lämnar min mun och jag försöker frientiskt komma undan det hemska ödet som väntar mig men strax efter känner jag en hård smäll och jag landar platt på golvet med ett hårt tryck i ryggen.

Jag kvider till och försöker andas regelbundet men det är svårt under en stor människo kropp och jag är nästan säker på att jag ska kvävas.

Simon kommer plötsligt att tänka på något och ställer dig upp och springer iväg.

LUUUUFT!!

Jag ställer mig upp och går fram till spegeln i hopp om att jag fortfarande ser okej ut.

Mitt smink ser fortfarande bra ut, min tröja är inte så skrynkligt och mitt fortfarande lila hår är fint vågigt. Allt ser alltså ungefär ut som förut.

-MAMMA, ropar jag så högt jag kan och hopps hon ska höra mig.

Inget svar.

Konstigt... Borde inre hon va hemma? Hon skulle ju köra mig till flygplatsen. När jag kommer på att hon jobbar och att hon bad mig fråga Zac om han kunde köra blir jag genast iskall, men förstår att det inte finns något annat att göra.

När jag står där kommer jag att tänka på moroten han hade i handen när han fotade den hemska bilden på mig, den som troligen hela världen känner till vid det här laget.

Men tillbaka till moroten, han skulle aldrig äta en morot. Det är en grönsak.. Men förut, när vi var mindre brukade han älska morötter, men av misstag råkade pappa avslöja att morot är en grönsak, att det är nyttigt och bra för kroppen.

Sedan dess har han inte rört en morot, tills idag.

Jag går tveksamt mot altan dörren där jag såg Simon försvinna ut för en liten stund sedan.

Det jag ser när jag kliver ut genom altan ådörren är obeskrivligt. Väldigt annorlunda, otroligt konstigt, lite skrattretande men framför allt BARA dumt..
Oh, det gick visst att beskriva.

Framför mig står nämligen Zac och viftar en morot framför en liten ljusbrun ponny.
Det konstiga jag sätt hittills. 1.Zac som viftar en morot framför en häst. Sak nummer 2.Vi har ingen häst...