Jag förlät dig aldrig, egentligen.

12.

Andrea kommer springandes ner från trappen med en...galje? (förlåt vet ej hur det stavas xc) När hon hinner att gå ner från den sista trappstegen snubblar hon. Hon mumlar några svordomar för sig själv och tittar upp mot oss. Hon ser Riley ha sina händer runt min midja. Hon tittar storögt mot oss två.

- Vafan gör han här! skriker Andrea rätt ut. Hon kliver upp från golvet och tittar surt på båda oss. Varför så sur. Riley släpper genast händerna från min midja. Jag går ett steg åt sidan och tittar ner på golvet.

- Asså fan ta er, ni skrämde förfan livet ur mig. Trodde det var en inbrottstjuv som bröt sig in i ERAT hus! och säger ordet 'erat' med en mycket högre röst än det andra orden.

- Och du tar en galje som du kan slå tjuven med. säger Riley och skrattar. Jag fnissar och Andrea tittar mycket surt mot oss. Jag slutar att fnissa och Riley gör detsamma.

Andrea går mot mig och tar min handled. Hon drar mig in till köket. Men innan hon gör det pekar hon på Riley.

- Du! gå in till vardagsrummet, NUU! morrar hon surt. Han tar upp händerna i luften och går in till vardagsrummet, där han sätter på tv:n.

Väl inne i köket står Andrea, med händerna på höften och stampar med ena foten på golvet. Nästan som i vissa filmer när man har råkat ut nåt väldigt busigt. Hon drar upp båda ögonbrynen och stirrar på mig, som sitter på stolen.

- Vad? får jag fram, för att avbryta den obehagliga tystnaden emellan oss.

- Vad?! säger hon en aning irriterad.

- Ja, vad? säger jag lite kaxig.

- Lizzie Rose Gun, vad hände emellan dig och Riley i hallen? Jag blir chockad av frågan hon nyss fråga. Jag försökte att byta ämnet genom att det var ett fint väder ute.

- Kolla vilket fint väder det är ute, säger jag och skrattar tyst. Hon tittar på mig med ett pokerface.

- Lizzie, det är mörkt ute. Fan, hur dum kan man va. Facepalm.

- Andrea...

- mm?

- Det hände inte nåt emellan mig och Riley i hallen. Lögn.

- Eh, jodu och om det inte hände nåt emellan dig och Riley, varför hade han sina händer runt din midja och du var helt röd som en babian rumpa. Wow. Rodnade jag verkligen så mycket, visste ens inte.

- Okej, fine...det hände nåt mellan mig och Riley, men det var inget viktigt, säger jag och låter buttert. Är hon nån slags detektiv som vill få sina frågor svar eller, antagligen.

- Okej, bra du erkände att det hände nåt, det är bra. Men! Vad hände. Även om det inte var viktigt, vill jag veta ändå. Du kan berätta för mig Lizzie..och låter lite ledsen. Jag suckar.

- Jaja, jag ska berätta till dig, bara för att du är min bästa vän och för att jag älskar dig, alot! Så berättar jag. Jo det var så här att jag kunde inte sova. Jag orkade inte vänta tills jag faktiskt kunde sova och det kommer ju aldrig att hända då Riley var i mina tankar. Så jag bestämde mig för att ta ett äpple från fruktskålen och äta det. Jag gick till vardagsrummet tills nån ringde på dörrklockan och jag gick för att öppna den. Jag öppna den och såg Riley stå där. Vi pratade lite, men slutade med att han klev in och la båda sina händer runt min midja. Då sa han att han älskade mig. Men precis när jag skulle säga det, så tändes lampan och båda blev helt blixtstilla.

Andrea har visst slocknat, för där ligger hon framför mig på golvet och snarkar. Jag skrattar högt för mig själv och ropar sedan in Riley. Jag hör hans tunga steg som går mot köket. När han kommer in är det första han ser är en sovandes Andrea. Han skrattar. Vi båda skrattar tills det forsar ut tårar från ögonen.

Efter att ha skrattat åt Andrea, bär Riley upp henne. Men när jag ser honom nudda Andrea och bära upp henne i hans famn. Känner jag att svartsjukan bubblade inom mig. Även om jag inte brydde mig så mycket, gjorde det ändå. Jag tittar lite surt mot båda två. Jag borde egentligen inte vara svartsjuk. Men varför är jag det.

Nu sitter vi på den mjuka och sköna soffan och tittar på family guy, efter att ha lagt Andrea i min säng. Jag älskar programmen, älskar den. Jag lutade mitt huvud på hans axel och han lägger armen runt mig. Men när jag kommer på vad jag gör, hoppar jag snabbt åt sidan. Han tittar mot mitt håll och skrattar.

- Herregud Lizzie, säger han och vänder tillbaks sitt huvud mot tv:n och fokuserar på den. Jag räcker ut tungan mot honom, även om han inte kunde se det.

Men flera minuter har gått, jag och Riley har nu slocknat på soffan bredvid varann och hamnar i drömmarnas värld...

—^^—

Hejsan, här har ni ett kapitel till c:

Hoppas ni gillade den.

Ville bara också berätta att jag håller just nu med en bok/novell som heter > Bara min hemlighet. < Handlar om vampyrer, men det är inte bara den, ska också göra en till bok/novell som ska heta , Hon är äkta. Den kanske blir lite scary, fast inte så värst mycket dåe xD

Ni får veta vad de två handlar om när de kommer ut.

Hejdå mina Teddybears <33 c: