Jag förlät dig aldrig, egentligen.

6.

> Lizzie's perspektiv <

Vad hände egentligen. Jag går längst trottoaren. Jag känner på mina kinder och de är varma. Jag rodnar säkert, men varför? Jag tittar på klockan i min mobil, den visar 20:04. Oj redan så sent. Dafuq?! Jag tänker på det som hände, liksom häften av sakerna som hände fattar inte jag. När jag grät över att Riley kysste nån annan och kyssen jag gav honom. Herregud, han tror säkert att jag har fått känslor för honom och vad hände med hämnden jag skulle göra. Den har jag glömt bort helt. Men nu när jag tänker efter, så har jag känslor för ho- Lizzie nej...han kysste nån annan och va otrogen mot dig. Men ändå! Jag har saknat dom mjuka läpparna mot min läpp. Fast varför gjorde jag ens så. Andrea måste ha blivit chockad hon med. Faktiskt, även jag blev chockad över det jag gjorde. Jag kunde inte stoppa mig själv från att göra det. Det gick bara inte. Jag suckar och fortsätter att gå hem. Hoppas allt detta glöms bort tills imorgon...

> Riley's perspektiv <

Jag går går nu hem och allt är så tyst när jag går på trottoaren. Bara lampans ljus som lyser ner mot marken. Jag kollar mig sedan omkring. Där ser jag sedan nån gå väldigt snabbt. Man ser också att personen mumlar nåt för sig själv. Jag kisar och går lite närmare. Det är...Lizzie! Så fort jag tänker på hennes namn, tänker jag på kyssen. Jag besvarade aldrig den eftersom jag blev så..vad ska man säga, suprised? Nåt sånt. och herregud, de läpparna asså dom har jag saknat såå. Jag tänker för mig själv om jag ska ropa hennes namn och vinka mot henne. Jag gör det.

- Lizzie! ropar jag. Hon vänder sitt huvud. Tror hon blev rädd. Man ser det på hennes ögon, de är stora som tennis bollar. Jag skrattar lite för mig själv.

- Riley? säger hon. Jag nickar som svar och går mot henne. Men hon vänder sitt huvud och går snabba steg framåt. Va i?

- Vänta Lizzie! säger jag. Varför går hon iväg. Trodde att vi blev sams igen. Hon kysste liksom mig. Hade säkert fel...

- Lizzie! jag säger hennes namn om och om och om igen, men hon ignorerar mig. Varför kan hon inte bara vänta och låta mig få prata med henne. Jag börjar att springa detsamma gör hon. Jag springer min snabbaste och hinner då att ta tag i hennes handled..

> Lizzie's perspektiv <

Han tar tag i min handled och jag snurras så jag blir vänd mot honom. Jag tittar djupt in i hans havs blåa ögon. De fina ögon jag har sett som har svikit mig, två gånger...

- Vad vill du? säger jag andfått. Jag vill verkligen inte prata just nu. Som tur är så är det mörkt, för då skulle han ha se mig rodna och det vill jag inte.

- Jag vill prata säger han allvarlig. Ugh! nej!

- Jag vill inte och glöm kyssen, den betyder ingenting. Så glöm den bara. säger jag och vänder mig om och börjar jogga hem.

**

Jag öppnar dörren och går in, jag hör tv:n från vardagsrummet.

" Mamma är nog hemma " tänker jag för mig själv.

Jag springer upp till trappen och in till mitt rum. Tror nog att mamma har somnat på soffan, men aja. Jag kastar mig på sängen och det tar inte länge för mig då jag redan har somnat och hamnar i drömmarnas värld..

—^^—

hej! hoppas ni gillar berättelsen.

Om ni gör det! Röst ist :)

Hejdåå my teddybears! Peace C: