Jag förlät dig aldrig, egentligen.

17.

Den obehagliga tystnaden avbröt då en rop från hallen hördes.

- HALLÅ, RILEY? rösten lät ljust.

- JA? VAD ÄR DET? ropar Riley tillbaks. Undrar vem det kan vara. Jag hör fotsteg som hörs tydligt utanför hans rum.

Dörren flyger upp och där står en vuxen kvinnlig person. När hon ser mig, gör hon en äcklad grimas.

- Vem är hon? säger kvinnan irriterat och pekar på mig. Fult att peka, men aja...

- Mamma, det är bara en kompis. svarar han henne. Jaha så det är hans mamma. Har faktiskt aldrig sett henne förut. Hon har alltid varit borta varje gång jag är med Riley, då när vi var tillsammans.

Hon pustar ut och lägger händerna framför ansiktet.

- Hej jag är Ruth, förlåt om jag blev lite irriterat. Trodde du var en av dem tjejerna som Riley bru- Riley hyschar hans mamma snabbt. Jag känner mig helt plötsligt nere. Andrea var alltså inte den första han låg med.

- Hej, jag är Lizzie, svarar jag med gråt i halsen. Hon ler och går sedan sin väg. När hon hade gått, gick jag genast upp från sängen och gick därifrån. Riley greppar snabbt tag i min hand led.

- Lizzie, låt mig förklara, säger han tyst. Jag tittar ner på golvet och känner att mina ögon tåras.

- Nej Riley, jag vill inte att du ska förklara, säger jag nedstämd och ryker loss min handled från hans grepp. Jag springer till hallen och tar på mig skorna, utan att knyta dom.

Jag springer allt jag har så tills jag kommer ut i den friska luften, solen som strålar vackert. Jag andas in och ut, sedan brister ut i gråt. Tårarna forsar ut från mina ögon och det slutar inte. Jag känner sen en varm hand som vilade på min högra axel. Jag vrider mitt huvud och ser Riley. Den som jag helst inte ville se just nu.

- Lizzie förlåt, säger han tyst. Jag tittar inte upp mot honom och bara tittar ner mot marken.

- Riley...Hur kunde du? säger jag hest och känner några tårar falla ner till kinden som sedan hamnar ner på den grusiga marken.

- Lizzie, förlåt. Jag visste inte vad jag gjorde. Han drar handen genom håret och biter hårt på underläppen. - Förlåt Lizzie...

- Riley, jag trodde du älskade mig. Jag hade visst fel. Om du slutade älska mig, varför gjorde du inte slut från början, än att såra min känslor. Du vet hur mycket du betydde för mig och vad gör du, jo du ligger med andra tjejer. Jag trodde verkligen att du var den rätta för mig...Jag tittar upp på honom. - Riley, prata aldrig med mig.

Det var det sista jag sa innan jag sprang därifrån. Bort från personen jag aldrig vill se mer. Den personen som har sårat mig sjukt mycket. Allt jag vill göra just nu är att gråta. Gråta ut all min smärta.

-^^-

Hej förlåt om jag inte har uppdaterat x.x

Varit upptagen, så snälla förstå c:

Det blev en ganska kort kapitel också, förlåt för det :/

Iaf tyckte ni om den, vill också att ni kommenterar om jag skrev nåt fel eller om det inte blev så bra, för då vet jag det! <3

HEJDÅ! Mina Teddybears <333