PLAYER {Foscar}

2.0 Epilog

Jag vaknar av att Ogges varma kropp inte är bredvid mig. Det hugger till i mig.
Jag vill ha honom här bredvid mig. Att Ogge förmodligen sitter och gråter någonstans just nu får mig att må så dåligt då jag vet att det är jag som har orsakat hans sorg och smärta. Idag får Felix iallafall komma hem och det är skönt. Då slipper jag äntligen sova på detta hemska stället i denna obekväma sängen. Min mobil som ligger på golvet börjar vibrera. Jag tar upp den och klickar på svara.
"Hej det är Oscar" svarar jag som alltid. "Ja, Hej Oscar. det var Hans, Oscars pappa. Jo du Oscar kom hem igår och var helt förstörd och om jag har förstått det hela rätt så var du inblandad. Jag tror att han skulle bli väldigt tacksam ifall du ville komma hit"
Jag nickar snabbt, fast Hans inte kan se det. "Ja såklart jag kommer. säg till Ogge att jag är påväg" sedan lägger jag på.
(Heter Ogges pappa Hans? Hoppas det haha)
Jag drar på mig byxor och tröja innan jag rusar ut ur rummet.

Väl ute letar jag reda på en busshållplats för att se när nästa buss till Lidingö går. Om 5 minuter. Tur att man är rutinerad bussmissare som vet när alla bussar går, trots att man missar dem varje gång. Det är jag i ett nötskal.

nu rullar det ändå in en buss mot hållplatsen och jag drar snabbt upp mitt SL kort och kliver på bussen. Jag lägger kortet på kortläsaren och sätter mig på en ledig plats. Jag vet att jag ser ut som jag vet inte vad. och tydligen verkar två tjejer också se det för dem fnissar och pekar på mig. Hade jag varit på bättre humör hade jag inte brytt mig men nu är jag på allt annat än bra humör.
"och Vafan är det som är så jävla roligt. skratta åt er själva istället. Jag har bara en dålig dag. Jag föddes inte ful som fan" Fräser jag åt dem och vänder mig om igen. tjejerna tystnar fort. Jag orkar inte ens ångra vad jag sagt. Jag är på alldeles för dåligt humör för det.

Bussen stannar snart på hållplatsen jag ska av vid och jag kliver av. Sedan börjar jag småspringa mot Ogges hus. Det ligger inte långt ifrån busshållplatsen så det tar bara några minuter att gå. När jag står utanför börjar mitt hjärta slå fortare. Jag går upp för trappan och knackar på dörren. Det hörs steg innanför och Ogges mamma öppnar dörren. Hon tittar lättat på mig. "Åh va bra att du kom! Jag tror att Oscar verkligen behöver dig just nu" säger hon. Jag har inte hjärta att tala om att jag är den sista personen han vill träffa just nu. Jag ställer bara skorna på mattan i hallen och går mot Ogges rum. Innan jag hinner ångra mig drar jag upp dörren. Redan i nästa sekund tror jag att jag ska svimma. På golvet ligger ett rakblad, en blodig tröja och en kille. Ånej! Jag stänger dörren och rusar fram till Ogge. Han stirrar upp i taket utan att göra nånting. "Ogge! Varför?" Frågar jag stressat och lyfter upp honom i min famn. Hans huvud är lutat mot mitt bröst och tårarna rinner stilla ner för hans kinder. Vad har jag gjort?!
"Ogge varför gör du såhär" säger jag tyst och stryker hans kind. "Jag vill vara älskad" Hans röst är torr krossad. "Du är älskad av mig"
Jag tar hans hand och flätar ihop våra fingrar. Han skakar på huvudet. "Nej, det är jag inte" Får han fram.
"Jo du är det. Jag lovar dig Oscar Molander att jag älskar dig. Jag vet att jag har varit en jävla idiot. jag har verkligen haft svårt att välja mellan dig och Felix och det har bara mind fuckat både dig och mig. Men Oscar, jag lovar att oavsett vem jag är tillsammans med utav er två. Kommer jag alltid att älska dig"
Jag hoppas verkligen att det ska låta trovärdigt. Jag vill att Ogge ska förstå hur värdefull han är och hur mycket han betyder för mig. Hans ögon börjar sakta stängas. "Nej vännen, snälla håll ögonen öppna" ber jag. Försiktigt öppnar han ögonen igen. Snälla Ogge förlåt. Jag behöver dig"
Jag skakar honom stressat och kramar honom hårt. "Ogge, snälla. Jag älskar dig" Försöker jag. Hans i vanliga fall starka kropp är svag och livlös. "Jag är ledsen Oscar, jag orkade inte mer. Jag sparade tabletterna och rakbladet...det blev för mycket nu" säger han tyst.
Sedan stänger han ögonen.

Jag Skriker rakt ut. "OGGE FÖR I HELVETE! VAKNA DÅ. OM DU DÖR NU. FYFAN"
dörren slits upp. Jag håller hårdare om Ogge och möter Felix blick. bakom honom står Ogges föräldrar.
"HAN ÄR INTE DÖD. HAN ÄR INTE DÖD" Gråter jag. "Oscar lugna ner dig" Felix försöker ta tag i min hand. "SLÄPP MIG. JAG VILL HA OGGE TILLBAKA" Skriker jag Skärrat. Någon lyfter upp Ogge ur min famn och bär honom ut ur rummet.

Jag skriker. skriker tills jag inte kan skrika mer. Tårarna rinner och rinner. Felix sätter sig bredvid mig. "Det är mitt fel" Gråter jag. "Jag fick aldrig chansen att tala om att jag älskar honom"

Ett år senare

jag sätter mig bredvid gravstenen. Den är vacker, lik som Ogge. Det är den 24 februari. Ogges födelsedag. Det har gått över ett år sedan han försvann. Saknaden är stor.
"Hej Ogge, jag vet att jag inte varit här på ett tag. Jag och Felix har varit på semester i Grekland. Det var kul, men jag saknar ju dig. Jag kom bara hit för att säga grattis på födelsedagen. Din 19 årsdag. Jag önskar att du var här så vi kunde fira tillsammans. Jag lovar att fira här på jorden. även om du inte är här. Men jag vet att du är här. Du är alltid här. Hoppas du har det bra. Jag älskar dig"

__________
Omg där va det slut!! Det blev världens vändning där! Hoppas att ni har tyckt om denna boken. Den var iallafall rolig att skriva. Ha det jättebra så ses vi i min nästa bok "See you again ~ Fomar"
Kapitel uppe ikväll;))

rösta och kommentera❤ Tack för att ni har