PLAYER {Foscar}

0.9

"Fortsättning på förra kapitlet "

Jag stirrar på Felix som nu har ställt sig upp. "Vad sa du?!" Ogge tittar irriterat på Felix som även börjat gå närmre honom. "Du är jobbig" upprepar Felix. "Jobbig?! Förklara hur du menar" Ogge tittar både retsamt och surt på Felix. "Jag menar" Felix tar en paus. "Att du är jobbig för att du pratar Hela jäkla tiden, då låter och du allmänt störig okej!"
Ogge tittar chockat på mig. "Tycker du också det?"
Jag hade räknat med att Ogge skulle flyga i taket av ilska men han tittar bara ledsamt på mig. "Ogge du är min bästa vän" börjar jag. "Du tycker också det. Jaja jag drar väl då"
Ogge avbryter mig med gråten i halsen. "Nej Ogge gå inte" försöker jag, men det är såklart försent. Ogge har redan rusar ut genom dörren. Jag vänder mig ilsket mot Felix som står och hånler. "Vafan flinar du åt" Fräser jag. "Vadå, inget" fnittrar han. "Men är du helt jävla sjukt eller? Du kan ju inte bara säga sådär fattar du väl" Skriker jag. "Förlåt" Felix rycker lätt på axlarna. "Vadå förlåt. Är du helt jävla dum i huvudet?!"
Här och nu idiot förklarar jag Felix Sandman!

***
Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till Ogges rum. Det är ett under att jag överhuvudtaget blev insläppt i hans hus idag!
"Ogge"
Jag kikar in i rummet.
Jag tror nästan att jag ska få en hjärtattack när jag ser honom. Inte nog med att killen gråter! Han ser helt annorlunda ut. Han har dragit täcket upp till näsan och det ända som syns är hans tomma blick. Han bara stirrar på ingenting.

Att Ogge inte är van vid att folk är elaka mot honom är ju ett faktum, men att han skulle ta såhär illa upp trodde jag inte.
"Ogge hur mår du?"
Jag går fram till sängen och drar upp honom. Han tittar inte ens på mig. Bara stirrar ner i sängen och låter tårarna falla.

"När jag var yngre, kanske 7-15 år. Bodde jag hos min pappa, min riktiga pappa. Han var alkohol missbrukare och drogmissbrukare också för den delen. Ofta var han inte sig själv. Ofta har han nån helt annan. Vissa dagar kunde han vara jättekulatt vara med, andra dagar slog han mig för ingenting. Jag mådde piss! Att ens egna pappa utsatte en för saker man aldrig ens trodde att en annan människa kunde göra, var inte lätt att ta in. Han slog mig, skar mig med vassa knivar och kallade mig saker. T.ex jobbig, störig osv. Och jag vet att Felix inte tycker om mig. Jag vet att han tycker att jag är jobbig. Men just de orden lämnar sina spår.
Jag flyttade hit när jag fyllde 15, och efter det har jag försökt att driva den tiden ur huvudet helt enkelt"

Jag vet inte vad jag ska säga så jag ger honom en kram. "Varför har du aldrig sagt detta förut?" Frågar jag och drar handen genom hans hår några gånger. Ogge tittar förskräckt på mig. "Jag trodde att du skulle skratta" mumlar han. "Men du, jag kommer aldrig skratta åt dig i ett sådant här länge Ogge. Du får inte tro det"
Han lutar sitt huvud mot mitt.
"Tack" mumlar han generat och tittar försiktigt på mig.

Jag hoppar till av att min mobil börjar ringa högt.

Hej Felix, vad vill du?
Kan du komma, snabbt?!
Vad har hänt?
Kom bara snälla
Jag är hemma om 5

Jag tittar ursäktande på Ogge. "Det är okej. Skynda dig nu" Ogge ger mig ett litet leende.
"Tack du är bäst"
Jag reser mig upp och rusar ut ur rummet.

****
Jag drar upp dörren till mitt hus och stapplar in. "Felix!" Ropar jag.
Inget svar.
Stressat börjar jag leta efter honom.
Toaletten, tom. Sovrummet, tomt.
Vardagsrummet.
"Felix är du härinne"
Försiktigt går jag fram till soffan.
"Felix, hur mår du?"
Jag tittar oroligt ner bakom soffan.

Han sitter i fosterställning intill väggen och stirrar ut I tomma intet.
"Jag...förtjänar...inte...att...leva" mumlar han.
Jag sätter mig bredvid honom på golvet. "Vad har hänt gubben?"
Han tittar på mig, med skrämd blick.
"Jag vill inte"
Hans röst övergår till en lugn, nästan skrämmande lugn röst.
"Vill inte vad?" Stammar jag, även om jag nog vet vad han menar.
Försiktigt drar han upp tröjan och visar sin mage. "F-felix nej" tårarna börjar rinna ner för mina kinder.
Hela hans mage är full av ärr och sår från ett rakblad.
Jag kryper närmre honom. "Varför gör du såhär?" Piper jag. "Av samma anledning som du gör det där" han tar tag i min byxkant och drar ner dem en bit.
Jag blundar. Jag vrt vad som kommer visas.
Hela mitt ben är fyllt av exakt likadana ärr. "Hur visste du?"
Jag anstränger mig för att inte börja gråta.
"Jag såg dem när du öppnade dörren i bara handduk, men jag sa inget för jag trodde att du hade slutat. Men jag vet hur nya ärr ser ut och dem där" han drar handen över mitt smalben. "Är inte gamla ärr"

"Jag ville bara må bra igen, jag var så desperat efter att hitta ett sätt att bli glad på att jag kunde ha dödat en annan människa för att få känna lycka. Jag höll på att gå under av sorg och smärta"

"Oscar gubben. Jag finns alltid för dig. Är det något, snälla prata med mig. Jag lyssnar och jag kommer förstå. Om du behöver en kram kommer jag alltid att ge dig en, jag lovar"

Hans hand smeker min kind. "Den där kramen behövs väldigt mycket just nu" snörvlar jag.
Felix böjer sig mot mig om omfamnar mig mjukt. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och försöker att sluta gråta. "F-felix jag älskar dig" snyftar jag. "Tack för att du finns"
Han vänder upp mitt huvud mot sitt och tittar mig i ögonen. Mjukt trycker han sina läppar mot mina.

Han är så otroligt underbar. Vad skulle jag göra utan honom. Vad som än händer kommer jag alltid att älska honom!

_______________
Mmm Oscar va inte så säker på det. Nästa kapitel blir det DRAMA! Det kan ni skriva upp!