See you again {Fomar}

Tre ~ Slag och djävular

Omar
Jag tittar upp och möter Felix irriterade blick. "Ogge kan du låta folk vara nån jävla fkn gång?" Säger han argt. Ogge reser sig upp och grimaserar illa när han tvingas dra ut en glasskärva ur armen. "Han förtjänade det! och det kanske du gör också!" Väser Ogge tillbaka.
Felix tittar nonchalant på honom precis som han gjort mot mig igår. "Om du tror att jag är rädd för dig, så har du jävligt fel. Det ska du ha fkn klart för dig!"
med dem orden lämnar Felix espresso house, utan något mer att säga. Jag kan inte låta bli att flina. Tyvärr ser Ogge det. "Och Vafan flinar du åt då!" Skriker han och slår mig hårt över kinden. Jag slutar genast le. "är du också en tönt kanske?" Väser han och slår mig igen, denna gången i magen. "Du kanske behöver ännu mer stryk för att förstå" Fortsätter han och slår mig över kinden igen. Jag låter honom hålla på tills han slutar. Att säga emot honom skulle göra saken hundra gånger värre. När han slutat slå mig på alla ställen han kommit åt reser jag mig upp med tårar i ögonen.
"Ogge jag vet att jag aldrig mer kommer få komma in i gänget efter detta. Men det gör fkn ont att du ser mig som din svaga punkt. Det är jag som gör dig svag inför alla andra. Det är jag som är din svaga sida"
Jag rusar ur från caféet och försöker komma på någonstans att ta vägen. Med tårarna i ögonen ser jag ingenting och därför krockar jag med någon. "Omar? vad har hänt?"
Jag kan nätt och jämnt urskilja en lång - smal kille som tittar oroligt på mig. "Jag är trött på att vara den Ogge slår på när han är arg" Piper jag och kurrar ihop mig till en boll där jag sitter på marken. Felix sjunker ner bredvid mig och lyfter upp mig i sitt knä. Jag kryper ihop och andas in hans doft. Han lutar gott. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig men jag kan inte annat än att gråta just nu. Att bara sitta i Felix famn och grina som en bebis känns faktsikt lite lugnande. Att folk går förbi oss och tittar som om vi var ufon skiter jag i. Att Felix får mig att må bra är det ju inget tvivel om. Jag blir glad av att vara med honom. Plötsligt känner jag hur han lägger handen under min haka och vinklar upp mitt ansikte mot hans. "Omar, snälla lämna Ogge nu! ser du inte vad han gör mot dig? Du kommer bara bli ännu mer sårad och jag vill inte det" Försiktigt låter han sina läppar snudda mot min kind. Dem är mjuka och en varm känsla sprider sig i min kropp. Jag kan inte låta bli att le lite. Försiktigt låter han mina händer flätas ihop med hans. "OMAR, VART FAN ÄR DU!!" Jag hör Ogges förbannade röst hela vägen till där jag placerat mig med Felix på marken.

Felix reser sig upp och drar upp mig också. "Kom!" Säger han. Jag stannar. Jag kan inte bara lämna gänget sådär. Jag kommer bli straffad. "Felix nej!" Väser jag. "Vad?" Muttrar han. "Jag blir straffad om jag lämnar gänget utan tillstånd från Ogge" piper jag. Felix ser trött ut. Han skakar på huvudet och drar mig intill sig. "Jag. Vill. Hjälpa. Dig" Mumlar han. Jag nickar bara. "Okej" svarar jag tyst.

Ogge
Omar stack, igen. Dumma unge! Trots att han är en feg liten barnunge kan jag inte låta bli att hata mig själv lite för att jag behandlade honom som jag gjorde. "OMAR VART FAN ÄR DU?" Vrålar jag när jag kommit utanför dörren från espresso house. Jag ser en liten kille som står i famnen på en lång annan kille. Varför i hela världen hänger Omar med en tönt som Sandman? "OMAR KOM HIT NU" Skriker jag och börjar småspringa mot dem. Felix drar upp Omar från marken och viskar något i hans öra. Omar tittar osäkert på honom men svarar sedan något. Dem börjar springa ifrån mig. Jag ökar på stegen då jag vet att jag kommer hinna ikapp dem. Felix är lite för snabb för Omar då han är längre och förmodligen en aning starkare också. Jag springer fortare och sträcker ut armen. Snabbt grabbar jag tag i Omars lilla arm och drar honom emot mig. "Varför springer du iväg?" Jag anstränger mig till de yttersta för att låta vänlig. "Jag vill inte att du skadar mig" Piper han med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag får så ont i magen av att se honom gråta. "Förlåt" mumlar jag och torkar försiktigt bort hans tårar med min tumme. Han tittar chockat på mig. Inte Felix däremot. "Omar kom nu! Han försöker bara mind fucka dig" Fräser han. Jag tittar ilsket på honom. "Gör jag visst inte! Jag är ledsen okej" Fräser jag tillbaka. Omar flackar med blicken mellan oss båda. Som om han inte vet vem han ska gå till. Jag sträcker ut armarna i en gest att jag vill ha en kram. Försiktigt börjar Felix gå mot Omar. "Gå inte till honom" säger han. Men Omar bara skakar på huvudet. Sedan går han långsamt mot mig och ger mig en kram. Han tittar ynkligt på mig. "Får jag gå med Felix nu?" Frågar han tyst. "Ska du gå med en Sandman?" Frågar jag äcklat. Han nickar försiktigt. "Nej det får du inte" Suckar jag. Omar tittar surt på mig. "Du är dum" gnäller han. "Men Omar seriöst?" Säger jag. "Jag hatar dig" Fortsätter han. Jag suckar. "Jag vill gå med Felix" säger han gnälligt. "Jaja gå med idiotfan då" Suckar jag. Omar ler gulligt. "Tack Ogge" säger han. Jag suckar. Egentligen kunde jag ha fått honom att gå med mig. Men inte ens jag har hjärta att vara elak mot honom efter att ha slagit honom. Trots att jag hatar Felix! Jag vill bara inte att Omar går och kärar ner sig i djävulen himself.
Med andra ord Felix Sandman.

Jag skakar på huvudet och börjar gå hemåt. Palla gå tillbaka till gänget dem tar sig hem ändå!

____________
SÅÅÅÅÅÅÅ. Jag skriver klart denna men sedan får det va!! ❤