See you again {Fomar}

Fjorton ~ Snälla säg att du skämtar

Omar

Jag sätter mig upp i sängen och ser mig omkring. "Feeeelix?" Ropar jag. "Sluta skrika" Felix arm boxar till mig i ansiktet. Jag skriker till. Dels för att det gör otroligt ont, men också för att jag inte såg att han låg precis bredvid mig. "Vad vill du?" Muttrar han. "Jag drömde en mardröm" Mumlar jag. Han sätter sig upp. "Är du okej?" Frågar han och sätter sig upp. "Va du bytte humör fort" Muttrar jag. Han lägger huvudet på sned. "För att jag bryr mig om dig?" Han lägger handen på min axel. "Du bryr dig inte alls" Muttrar jag. "Gör jag visst, Omar sluta nu" Säger han och drar mig emot sig. "Men släpp" gnäller jag. "Tänker jag aldrig göra" mumlar han mot mitt hår. En klump bildas i min mage.

Tankarna på att han kan ha sagt exakt samma sak till Ogge kommer ikapp mig och det börjar svida i mitt hjärta. "Jag tror att jag borde dra nu" Mumlar jag och reser mig upp och skyndar mig ut ur rummet. Fan! Varför måste jag vara kär i just honom?

När jag satt mig på trappan och låtit tårarna falla börjar det gå upp för mig att bara för att jag älskar Felix betyder det inte att han älskar mig tillbaka.

"Omar?"
Jag vänder mig om och möter Felix rödgråtna ögon. "Jag lovar, jag och Ogge har inget med varandra att göra längre" Han torkar bort en tår som stilla rinner ner för hans kind. "Jag lovar, snälla lita på mig" Han tittar bedjande på mig. Jag kan inte titta in i hans ögon och tro att han ljuger, det går inte. "Felix" piper jag och sträcker ut armarna. Han lyfter upp mig. Jag klamrar mig fast vid honom och lutar huvudet mot hans axel.

"Omar, somnade du?" Felix skakar mig lite. Jag tittar upp och nickar trött. På den korta vägen in hann jag somna. Herregud vad alla känslor tar kål på mig.

Han lägger mig i sängen och drar täcket över min kropp. "Sov nu" Mumlar han och kysser min kind.

Jag blundar och andas djupare ända tills Felix gått. Då sätter jag mig upp.
Jag kan inte hålla på såhär längre. Jag sträcker mig efter Felix tjocktröja som jag sedan drar över huvudet innan jag tyst smyger bort till fönstret. Jag puttar upp det och klättrar ut. Det är jätte långt ner till marken men när jag slår i knäcker det ändå till lite i foten.
Det svider men jag reser mig upp och börjar halta mot busshållplatsen. Jag har inte en aning om när nästa buss går men jag anar att klockan börjar närma sig 9.00. Just när jag tänkt klart tanken svänger en buss in. Jag tittar förvånat på den men när den stannar kliver jag på utan att tänka vidare på saken. Jag rotar i fickan på tröjan men inser snart att kortet ligger hemma eftersom att jag tog Felix tröja och inte min egen.
Jag tittar besvärat på busschauffören.
"Ehm...Jag råkade ta fel tröja och mitt kort ligger i den andra" böjar jag min ursäkt. Mannen som kör bussen bara ler mot mig. "Haha ni ungdomar börjar ju bli mer glömska än oss gamlingar! Åk med ändå vettja"
Jag tittar tacksamt på honom och sätter mig i ett ledigt säte långt fram. Jag fiskar upp mobilen och ser att jag har två missade samtal från mamma och ett sms från Felix.

Vafan håller du på med? Vart är du?

Jag suckar och knappar in ett svar, tanken var ju att han inte skulle få veta något!

På bussen jag ska bara hälsa på en kompis!

Jag ser hur otrovärdigt det låter men jag bryr mig inte.

Är du helt jävla dum! Du kan ju fan inte bara dra. Fattar du hur jävla orolig jag blir när du är borta helt plötsligt?! Ta dig!

Jag ler lite. Nånstans mellan svordomarna finns det ändå en klang av orolighet och omtanke. Det känns tryggt att veta att han bryr sig om mig.