See you again {Fomar}

fyra ~ Småbarn och kramar

Omar
Dagen igår var konstig. Varken jag eller Ogge betedde oss som vanligt. Ogge har aldrig varit så snäll mot mig som han var igår och jag fattar inte varför jag var så barnslig! Jag antar att det är så alla ser mig. Som en liten unge.

Jag skjuter tanken åt sidan och reser mig ur sängen för att gå och fixa mig till skolan. Egentligen gör jag inte så mycket för att fixa mig innan skolan. Jag klär på mig, borstar tänderna och lägger i lite vax i håret. Sedan springer jag ner för trappan och drar på mig jacka och skor. "Hejdå mamma!" Skriker jag innan jag öppnar dörren och springer ner för trappan. Jag tar fram min penny board och hoppar upp på den. Snabbt börjar jag sparka mig mot skolan. Det tar inte så lång tid och snart är jag framme. Ogge och resten av gänget har redan placerat sig på sin vanliga plats utanför dörrarna in och därför är det ingen som vågar komma varken in eller ut. Jag tar penny boarden i handen och går fram till resten av gruppen.
"Där är du ju!" Ogge ger mig ett svagt leende och återgår till att diskutera skolans dåliga duschar med Fredde. Pelle tittar försiktigt på mig och mimar orden mår du bra. Jag nickar och ler lite. Han ler tillbaka. Hela min kropp värker sedan Ogges hårda slag igår och det är inte lätt att låtsas att det inte gör ont. Ogge sneglar lite på mig i smyg och tittar lidande på mig. Jag vet hur illa till jag kommer ligga efter detta men jag kan inte låta bli att säga, "Det är okej, jag mår bra nu"
Ogge spänner käkarna och jag kryper ihop lite där jag står och förbereder mig på slaget. "Okej, va bra" säger han sedan och ler lite. Jag fullständigt tappar hakan. Varför är han snäll mot mig? Ogge är aldrig snäll mot mig! Något inom mig säger att Ogge är lite rädd för Felix trots allt han sagt.
Jag hör steg bakom mig och snurrar snabbt runt när jag känner igen dem. Den långa killen kommer mot mig med ett flin på läpparna. "Sandman, kom hit!"
Ogge tittar kaxigt på Felix. "Vad vill du Molander? Jag vill inte snacka med dig ändå" Suckar han. "Tro inte att jag tänker stå och be om ursäkt nu!" Fräser Ogge tillbaka. "Säg bara vad du vill!" Fräser Felix surt. "Tönt jävel" muttrar Ogge. Felix tar ett steg emot honom och trycker upp Ogge mot dörren.

Ogge flyger upp i luften och dunkar i väggen med en smäll. "VAFAN GÖR DU DITT MIFFO BARN!" Skriker han Argt och gör ett misslyckat försök i att slå Felix i magen men når inte. "Jag gör det rätta äckelunge!" Fräser Felix. Ogge tappar för en sekund bort sig och verkar inte riktigt veta vad han ska säga. "Jag är ledsen" mumlar han sedan och trycker sig ifrån Felix innan han börjar springa ifrån oss. Att Ogge lämnar grupp såhär är otroligt ovanligt och sådana här tillfällen är näst intill otänkbara då han aldrig gjort något liknande förut.
Jag hann uppfatta tårar i Ogges ögon och det är ännu mer osannolikt då Ogge gråter ca. 2 gånger om året. Jag vet inte om jag ska stanna med Felix eller springa efter Ogge. Jag bestämmer mig för att springa efter Ogge.

Jag följer Ogges ryggtavla tills jag kommer ikapp honom. När jag tar tag i hans tröja flyger jag framåt och landar över honom. Ibland hatar jag att vara liten. Ogge skriker och försöker knuffa undan mig. Jag har inte sett honom såhär upprörd förut. "KAN DU FLYTTA PÅ DIG!" Skriker han. Jag förmår mig inte att resa mig upp. "FLYTTA PÅ DIG!" Skriker han igen. "Ogge lugna ner dig!" Jag tar hans händer och hjälper honom upp. 'Shh, ta det lugnt nu" säger jag lugnt och stryker honom över ryggen. "Hur är det med dig?" Frågar jag och lutar hans huvud mot mitt. "Bra' mumlar han. Jag trodde aldrig att Ogge ens skulle våga öppna sig såhär mycket så bara det faktum att han faktsikt svarar mig när ju ett framsteg. "Jo men alltså mer exakt. HUR är det med dig?" Säger jag och tittar på honom. "Det är okej, jag blev bara irriterad. Jag blir såhär ibland" säger han. "Mm, jag förstår hur det känns! Jag springer ju alltid iväg. För att alla ser mig som ett litet barn!" Utan att jag kan kontrollera det höjer jag rösten lite. "Omar sluta skrika" Ogge ger mig en gör som jag säger blick. "Men du fattar inte! Det är klart du inte gör. Du har aldrig behövt känna dig liten eller dålig. Du känner dig aldrig som ett litet barn i jämförelse med alla andra!" Jag tittar argt på honom. "Nej kanske inte. Men för mig är du inget litet barn" säger han. "DET ÄR JAG VISST. ALLA SER MIG SOM ETT BARN BARA FÖR ATT JAG ÄR MINDRE. JAG ÄR INTE LIKA BRA SOM ER PÅ ATT VARA ELAKA MOT ALLT OCH ALLA OCH JAG KAN INTE STÅ UPP MOT VARKEN LÄRARE ELLER ANDRA ELEVER. JAG ÄR EN TIOÅRING I ALLAS ÖGON. MEN VET DU VAD. JAG ÄR FKN 16. FKN JÄVLA IDIOT 16 ÄR JAG. OKEJ!" Jag vet inte vad jag ska göra med min ilska så som vanligt slutar det såklart med att den kommer ut i tårar! "Jävla" börjar jag tyst och torkar snabbt bort tårarna som störande nog bara rinner ner för mina kinder.
Jag vänder mig om för att springa iväg men Ogge tar tag i min arm. "Stanna. Du ska inte nånstans när du är såhär upprörd" Suckar han och jag blir lite chockad när han drar in mig i en kram. "Omar lugna dig" säger han.
Jag förstår knappt att detta faktiskt händer just nu. Ogge kramar mig?
Jag är så förvirrad. "Varför är jag inte som er?" Frågar jag tyst. Ogge tittar sorgset på mig. "Det är du visst" säger han och backar lite ifrån mig utan att släppa greppet runt mig. "Nej, jag är inte lika 'coola' som ni" Suckar jag.
"Vet du vad, nu drar vi till Starbucks och sedan har vi filmkväll" säger han och ler lite. "Bara du och jag?" Frågar jag förvånat. Han nickar. "Bara du och jag"

___________
Aaww Ogmar...fast Felix då? S