See you again {Fomar}

Sju ~ Panikattacker och tårar

Ogge
"Ogge! Kom" Gnäller Omar ifrån köket. Jag släpar mig ut ur sovrummet där jag så skönt har placerat mig. "Vad vill du Omar?" Frågar jag irriterat när jag kommer ut i köket. Han sitter lutad mot väggen och biter sig hårt i läppen. Jag går fram till honom där han sitter på golvet. "Hur mår du vännen?" Frågar jag försiktigt och sätter mig bredvid honom. "Ja-ja-ja-ja" stammar han. "Ta det lugnt"
Mumlar jag I hans öra. "Jag är lugn" piper han. Försiktigt styrker jag honom över ryggen. "Du måste ta det lugnt Omar" säger jag. Han rycker till och stirrar på mig. "Jag är lugn" piper han.
Jag skakar på huvudet. "Nej det är du inte. Jag ringer Felix" Suckar jag. "Nej...det behövs inte" mumlar han. "Jo, jag vet att du vill att han kommer"

Med irriterade rörelser slår jag in Felix nummer, som jag fått av Omar.

"Hej det är Felix" svarar rösten jag så många gånger hört och velat spy av.
"Hej. Det är Ogge" muttrar jag.
"Vafan vill du?" Frågar han surt.
"Du kommer hem till mig nu" svarar jag.
"Nej, varför det?" Fnyser han.
"För att Omar mår dåligt" Suckar jag.

Det blir tyst en stund.
"Jag kommer" säger han sedan.

Jag lägger på utan ett ord till.

"Felix kommer snart!" Ropar jag.
Inget svar. Inte för att jag hade förväntat mig det heller.

-x-
Jag står i hallen och väntar på att Felix ska komma. Det knackar på dörren. Jag kastar mig på handtaget och slänger upp dörren. "skynda dig då!" Säger jag. Han drar av sig jackan och tränger sig förbi mig. "Mitt hus, ja bara träng dig på. Varför inte ta min mat också" muttrar jag och traskar efter honom. "Köket är där" Jag pekar mot den stängda dörren. Han nickar och öppnar den. Jag vet bättre än att följa med honom in så därför låter jag honom gå in ensam till Omar.

Felix
Jag sjunker ner bredvid Omar på golvet och tar hans hand. "Hej" säger jag. "Hej
Svarar han tyst. "Hur mår du gubben?' Frågar jag. "Inte bra" piper han. "Vad har hänt?" Jag försöker att inte gå för snabbt på. Omars hand skakar. "Gubben det är okej nu" säger jag försiktigt och kysser löst hans kind.

Han tittar på mig. "Jag vet, du är här nu"
Jag ler lite. Att han mår bra i min närhet kan ju knappast vara något negativt. Det är inte någon som gjort det förut. Iallafall inte vad dem har visat. Det ända folk har visat för mig när hat och hur äcklade dem är av mig. Att Omar mår bra av att ha mig i närheten är en väldigt speciell känsla för mig. Att någon ser mig som en person dem har i sitt hjärta. Det känns både bra och lite skrämmande. Skrämmande att ha någon som lever för mig. Det känns som att allt vilar i mina händer och att jag har rätt ansvar att se till att denna personen mår bra.

Dörren öppnas och Ogge kommer in stapplade. Något är inte som det ska vara med hans ögon. Han har gråtit, det syns ju långa vägar men det är något mer. Något jag känner igen så väl efter alla gånger jag försökt kväva min smärta med hjälp av detta. Alkohol.

"Ogge mår du bra?"
Jag ställer frågan jag aldrig trodde jag skulle ställa honom. Han tittar inte ens på mig. Han tittar rakt fram med tom blick. "Jaaa...g må fin bra ba" sluddrar han. "Ogge...är du full?" Frågar jag försiktigt. Han skakar på huvudet. "Naee jag vill inte sova?" Svarar han. Jag tittar snabbt på Omar. Han ser bara förskräckt ut. Jag reser mig upp. "Kom"
Jag tar Ogges hand och leder honom ut ur rummet och bort till soffan. "Vart fick du spriten ifrån?" Frågar jag en aning förvånat.

"Vilken sprit?" Han tittar på mig med suddig blick. Jag skakar på huvudet. Han är ju jätte hög. Detta är inte bra alls. Man kan ju inte ens kommunicera med honom just nu. Jag sätter mig bredvid honom och lyfter upp honom i mitt knä.

Varför jag gör detta vet jag inte. Det är ändå Ogge jag har i knät. Min värsta fiende och den jag avskyr mest på jorden. Hans ögon tåras. Snart kommer det, jag vet exakt hur han känner just nu.

Han vill bara bryta ihop. Gråta i flera dagar. Somna in för alltid. Jag förstår.
Tårarna börjar rinna ner för hans kinder.
Snart kommer panikattacken. Han kommer inte kunna kontrollera sig själv.
Han skakar. Skriker. Gråter. Allt på samma gång. Alla känslor som bara rasade samman. Allt bara flödar ur hans kropp i tårar och skrik. All smärta som förtvivlat försöker ta sig ut men inte vet hur.

Jag drar honom intill mig och stryker hans rygg. "Shh Ogge. Såja. Allt är bra nu. Andas. Ta djupa andetag och slappna av. Såja. Det är bra nu"

Han slutar skrika och tittar skrämt på mig. Han vet inte vad som har hänt nyss. Jag förstår det också. Man kan inte koppla till verkligheten och förstå vad man nyss har gjort.

Sedan kryper han ihop i min famn. Hans ögon stängs sakta. Jag kan se hur lugnet hinner ifatt honom och han sjunker in i en djup sömn.

Omar kommer ut i vardagsrummet och tittar på oss. "Vad hände?" Frågar han chockat.

"Jag tror inte att Ogge mår så bra. Han fick i sig lite för mycket alkohol. Det resulterar i en panikattack. Han kommer inte sova så bra inatt och..."

Omar avbryter mig:
"Stanna inatt och sov med honom!"

Jag tittar chockat på honom. Inte en jävla chans i mitt liv att jag sover med Ogge Molander!

"Snälla"
Omar tittar bedjande på mig.

Jag suckar. "Okejdå"
Muttrar jag.

"Åh tack"

Ska jag tvingas dela säng med den där. Trots att Ogge ligger så lugnt och stilla i min famn och ser lite söt ut kan jag inte låta bli att fortfarande hata honom en aning.

Eller ska jag hjälpa honom. För Omar?