See you again {Fomar}

Femton ~ Jag mår bättre nu

Felix
Jag tittar surt på killen som står böjd över Omar. "Du kan vara lugn. Han kommer klara sig"
Genast byts mitt sura uttryck ut mot ett lättat. Jag pustar ut. Det känns så skönt att veta att han är okej. Jag tittar på killen. "Måste han till sjukhuset?" Frågar jag försiktigt.
Killen skakar på huvudet. "Jag tror att din vän har klarat sig bra. Han behöver bara vila. Jag ska bara ta hand om hans arm. Om du lovar att ha väl hand om honom" Killen ler lite mot mig. "Jag lovar!" Säger jag och tittar på Omar.

"då var jag klar"
Killen klappar mig på axeln. "Han kommer bli bra. Jag lovar"
Han ler vänligt mot mig och plockar ihop sina grejer innan han lämnar huset.
Jag sätter mig bredvid Omar. Han har inte vaknat efter att han svimmade strax efter att jag ringt efter en ambulans. Jag tittar på hans vackra ansikte. Att han mår såpass dåligt att han gjort detta kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tänka mig.

Han hostar till och sätter sig upp. Jag ser hur hans blick börjar flacka mellan mig och det övriga rummet, som om han inte riktigt är medveten om vart han är. Sedan stannar hans blick på mig och han verkar återfå medvetandet om vart han befinner sig. "Felix förlåt" mumlar han. Jag drar in honom i en kram och lutar huvudet mot hans axel. "Be inte om ursäkt" Säger jag tyst och drar handen över hans rygg.

Är det någon som ska be om ursäkt så är det ju inte Omar iallafall. Han måste vara den sista människan på jorden som gjort fel just nu.

"Jag menade inte att göra det" piper han. Jag tittar medlidande på honom. "Vet du vad vi gör" börjar jag och tar hans hand. Han skakar på huvudet. "Vi går och slänger dem här i sjön"
Jag tar upp rakbladen och samlar ihop dem i en burk, som jag antar att dem låg i från början.

Jag drar upp Omar från golvet och hjälper honom på med skorna då hans vänster arm är omlindad.

Vi går under tystnad ner till sjön, som faktiskt är ganska fin såhär på sena eftermiddagen. Jag går ut och ställer mig på en liten klippa eller kanske snarare en stor sten samtidigt som jag tar fram rakbladen. Omar kommer fram och ställer sig bredvid mig. Jag sträcker fram burken mot honom.

Han tar den och håller den hårt i handen. Det syns att han inte vill göra detta. Jag tittar på honom. "Du vill inte" konstaterar jag. Han suckar, "Jo det vill jag. Men jag kan inte" mumlar han. Jag skakar på huvudet. "Jag hjälper dig, okej" Jag ler lite mot honom. Sedan lägger jag mina händer över hans och tar upp ett utav rakbladen. Han tittar på det. Det syns hur mycket han inte vill detta. Men jag tänkte inte låta honom spara dem om det är det han tror.
"Jag kan inte" Han vänder upp huvudet mot mitt.
"Jag tänker inte låta dig spara dem så att du kan ha dem som samlarobjekt om det är vad du hade trott" Fnyser jag. Han suckar och tar ett djupt andetag. Sedan rycker han sig ur mitt grepp och slänger med all kraft han har iväg rakbladet. Jag ler lite.

Jag backar och sätter mig på klippan en bit bakom honom medans jag ser på hur han faktisk kastar iväg rakblad efter rakblad. Hur han kan ha så många är en fråga jag förmodligen aldrig kommer få svar på.

Omar
"Jävla idiot jävel jag hatar dig" spottar jag fram och slänger iväg ännu ett rakblad. Svetten rinner ner för min panna och jag spänner händerna innan jag tar upp ytterligare ett blad. Jag har aldrig förstått hur många sådana här jag faktiskt samlat på mig. "Brinn i helvetet" spottar jag fram och slänger iväg bladet.
Jag tar upp det sista rakbladet. Jag minns det så tydligt. När jag rusade hit efter idrotten i skolan för att Mike hade tvingat mig att hålla huvudet under duschen i 5 minuter utan att kunna andas. Jag minns hur tårarna sprutade medans mitt hår dröp av vatten. Jag drog fram rakbladet och stirrade på det. Jag visste inte hur jag skulle bli av med smärtan så jag drog bladet över handleden, över låret och ännu en gång över handleden.
Jag minns hur jag somnade på det hårda golvet med Mikes elaka kommentarer ekade i huvudet på mig. Jag har inte sett Mike på flera år men minnet finns kvar.

Jag tittar med avsmak på rakbladet. "Jag kommer alltid hata dig. En dag kommer jag hämnas på dig ditt äckliga as. Jag önskar dig död" Fräser jag och bryter rakbladet på mitten innan jag spottar på det och slänger det så långt bort jag kan.

När jag gjort det vänder jag mig om och pustar ut. Felix sitter med händerna som stöd bakom ryggen och iakttar mig. Jag ler mot honom. Han reser sig upp och kommer fram till mig. "Omar" Han tittar på mig. Jag nickar. "Jag är jävligt stolt över dig" Ler han. Jag ler och trycker mig emot honom. "Jag hatar dem" mumlar jag. Han nickar. "Jag också" svarar han.
"Du vill veta ellerhur?" Frågar jag. "Du måste inte men" börjar han. "Jag ska förklara" avbryter jag honom.

Jag ska ta det från början. Hela den här tiden varade mellan 5-8. Det började med att en kille som hette Mike började i min klass i slutet av 4:an. I början var allt bra. Vi slutade årskurs 4 tillsammans och hela sommarlovet var han sjysst mot alla. Hade jag vetat att han då bara samlade kompis poäng hos alla hade jag aldrig låtit mig själv luras av hans smöriga sätt att bli vän med alla. När vi började femman var allt också bra. Första månaden iallafall. Vi var med varandra på rasterna och jag tyckte att han var snäll. Sedan började Mike förändras. Allt oftare droppade han elaka kommentarer och talade om hur dålig jag var. Först trodde jag att det hade med privata problem att göra men allt eftersom tiden gick förstod jag att detta bara hade att göra med hans egna nöje. Jag försökte dra mig ifrån honom på ett långsamt och taktiskt sätt men det gick inte. Hade man en gång fäst sig vid den killen kunde man inte ta sig ur hans grepp. Man var fångad i hans snara. Ett helt år stod jag ut med hans elaka ord och uttryck om hur dålig jag var. Sommarlovet till sexan tillbringade jag inomhus helt ensam. Det ända jag gjorde var att sitta och fundera på varför jag var så värdelös. första dagen i 6:an sa Mike att vi skulle gå på en liten utflykt. Han tog med mig hit. Här var vi helt ensamma och ingen kunde höra oss. Han slog mig med allt han kunde hitta. Pinnar, bestick och till och med stolar! Hela sexan släpade han hit mig och gjorde vad som enligt honom var att leka. Sjuan var mycket lugnare än sexan då skolan låg mycket längre ifrån skogen än mellanstadiets skola. Det året blev ett år då jag endast stod ut med hånskratt vart jag än gick, skåpsdörrar i ansiktet och ansiktet tryckt i potatismos. I åttan blev det värre igen. Det året var det värsta utav de alla. Mike började gå över gränsen. Han började använda sig av rakblad och andra farliga saker. Han skadade mig verkligen illa. Otroligt illa. En dag tog det stopp. Efter att han försökt sticka en gaffel i min hals men misslyckats då jag fått in en spark i hans mage innan han kommit tillräckligt nära för att kunna skada mig med den rusade jag hem till en dåvarande kompis och talade om allt för henne. Hon sa att jag skulle prata med någon om detta men jag kunde inte. Tillslut såg hon till att en lärare fick reda på vad som pågått under alla dessa år och läraren tog kontakt med polis och vidare. Efter det flyttade Mike och jag började 9:an. Alla minnen har jag försökt förtränga men ibland blir det för mycket.
Men nu vet du iallafall.

Jag tittar försiktigt på Felix. Han har tårar i ögonen. "Men nej Felix gråt inte" ber jag. "Hur fan kan någon göra så mot en annan människa. Fyfan va hemsk han är" Snyftar han. Jag tittar ner. "Jag mår bättre nu" Mumlar jag.
Han torkar tårarna. "Jag vet. Och jag är glad att du gör det"
Svarar han.
_______________________
Åhh Omar:((