Lost love // foscar

0.1

OSCARS POV

De kalla vinter vindarna som snart skulle gå över till vår vindar attackerade mitt ljusbruna och fluffiga hår samtidigt som jag försökte tränga mig igenom den överbefolkade staden. Mina fingrar letade dig försiktigt upp mot blixtlåset på min jacka med hopp om att jag kunde knäppa jackan ännu mer så att vårkylan inte kunde leta sig in innanför mina kläder, men hoppen krossades snabbt när jag insåg att jag hade knäppt jackan så pass mycket som det går.

En suck lämnade mina skakande läppar och en dimma bildades omkring. Detta med att April månad precis hade börjat och isen precis hade börjat lämna marken var typiskt svenskt väder.

Bakom min rygg kunde man få en skymt utav ett par 'fans' som jag för ett par minuter sedan hade träffat, men var tvungen att lämna då jag skyndade mig hem.
Ett par tjejer undrade var dem andra killarna var och jag besvarade deras fråga med ett enkelt 'jag vet inte'. Jag hade inte träffat killarna på hela dagen utan vi hade istället fått en dag ledigt. Den lediga dagen hade jag spenderade jag genom att sitta hemma och försökt komma ikapp med skolan men jag snabbt blivit trött och gick ut för en liten promenad.

Min telefon lämnade plötsligt ifrån sig ett visslande ljud och jag visste direkt vem det var - Felix. Jag hade satt på ett speciellt ljud när Felix skickade ett meddelande till mig eftersom att det kanske inte alltid är så lämpligt att läsa Felix meddelande när jag med vissa personer.
Jag fiskade hastigt upp telefonen från min jackficka där jag möttes av en belyst skärm som visade ett meddelande ifrån Felix.

Felix: 16:35
Roses are red, violets are blue. I've never met someone that I care about as much as you.

Mina mungipor som en gång hade legat som ett rakt sträck över mitt ansikte sprack upp i ett leende som bara kan formas med Felix hjälp och jag la snabbt ner telefonen i fickan för att ingen skulle få se meddelandet.

Jag och Felix var ganska så komplicerade. Om jag ska vara ärlig förvirrade det till och med mig ibland.

Det var så att vi hade ett namn inom fanbase:en vid namn 'foscar' vilket innebar att folk 'inbillade' sig att det fanns en vis kärlek mellan mig och Felix. Men sanningen var att det dem inbillade sig, fanns på riktigt - det var bara det att vi inte visade det offentligt. Under intervjuer visade vi det mer som en så kallad 'bromance' men under kvällarna och nätterna då ingen ser är det så mycket mer.

Vi var som solen i Sverige - vi visade inte alltid kärleken men vi visste att den fanns där och det var allt vi behövde.
-
Jag steg in i det tomma huset där jag möttes av en alldeles för stökig syn och massa kläder liggandes över golvet. Att mina föräldrar hade lämnat mig ensam hemma i två veckor medan dem åkte till Grekland var nog inte en av de smartaste besluten dem hade gjort.

Dock så hade det bara gått två dagar utav fjorton ensamma och det såg redan ut som ett bombnedslag i huset. Nonchalant gick jag förbi allting som om jag aldrig hade sett ett skymt utav det och gick upp till mitt rum.

När jag väl nådde mitt rum slängde jag mig direkt på sängen och en duns hördes över rummet. Jag strök försiktigt mina fingrar igenom håret som hade förstört utav vinden.
En kraftfull suck lämnade min strupe när jag tänkte tillbaka på dagen. Inte en ända dag går utan hat, utan nedtryckande kommentarer eller hotande dödsmeddelande. Detta har nu hållit på i flera månader och för varje dag blir det värre.
Varje dag mår jag sämre och blir svagare - varje dag korsar otäcka tankar mitt huvud. Men det är inget jag visar, det hålls djupt inuti mig och den ända personen som vet om detta är Felix.

När jag går ut efter en dålig dag är det ett påhittat leende som gäller eller så stannar jag inomhus. Men oftast så kommer Felix och får mig på bättre humör, han vet alltid hur han ska handskas med mig när jag mår dåligt vilket får mig att älska honom ännu mer.

Ett tungt lager av trötthet la sig över min smala kropp och mina ögonlock höll på att slutas för dagen när min telefon plötsligt vibrerade till och jag rycktes raskt ur min påbörjade sömn.

Felix: 18:52
Lova mig att aldrig lämna mig?

Mina ögon blinkade till några gånger av den alldeles för ljusa skärmen och en gäsp lämnade min mun innan jag läste meddelandet och var påväg att besvara det.

Oscar: 18:53
Jag lovar. Jag kommer för all evighet vara vid din sida. Varenda beslut du tar kommer jag stötta och varje gång du faller kommer jag finnas för att fånga dig och sedan vissa vägen till toppen igen.

Felix: 18:55
Jag älskar dig.

Oscar: 18:56
Felix, är det Emily som har skrivit till dig igen?

Felix: 19:00
Mm.

Med ett ryck reste jag mig ur sängen och började göra mig iordning för att gå mot ytterdörren och sedan rikta stegen mot Felix hus. Det slutade aldrig bra när Emily, Felix ex skrev till Felix. Hon kan få honom på så dåligt humör att han kan ta några förhastade slutsatser vilket aldrig leder till bra saker. Därför får jag alltid panik när Emily skriver till honom.