Evig Natt

Kapitel 4

Trots sin kommentar till Jen så såg Siobhan till att samla ihop byborna i samlingshuset tidigare än gårdagen. Man kunde ana mörkret i skuggorna bland träden, men solens strålar var fortfarande för starka för att de skulle utgöra ett hot. Den föregående kvällens jäktade nervositet var som bortblåst och istället strosade byborna småpratande och skrattande till samlingsbyggnadens trygghet och de hjälptes åt att tända fackla efter fackla.

James struttade runt vid middagsserveringen och pratade med alla som ville lyssna om att taleskvinnan minsann lyssnade på honom. Jen såg Siobhan kasta irriterade blickar på honom då och då och anade självbelåtet att morgondagens grävlag som skulle gräva latringropar bestod av bland andra James. Hon skrockade lågt för sig själv och fortsatte hjälpa till att servera middagen de hade tillagat under dagen. De fick många tacksamma nickningar från de andra byborna som hungrigt började sleva i sig maten.

Det varma ljuset från facklorna på väggarna och ljusen på borden gjordeatt människorna slappnade av och snart pratade och skrattade de högt medvarandra. De låtsades inte om det kalla mörkret där ute som väntade på att deskulle släppa ner garden. Siobhan drog diskret undan James till ett av de välupplysta hörnen. Deras tysta diskussion såg ut att göra James allt annat ännöjd och han satte sig till slut trumpet på en av bänkarna med en äcklad min. Siobhantog ett djupt andetag innan hon gick vidare för att prata med en avarbetslagsledarna om den nya ändringen. Jen tittade snabbt bort när hon sågJames blänga på henne i ögonvrån. De serverade snabbt maten innan de tog sinaplatser och började äta själva. När alla var mätta och belåtna reste sig Siobhan upp från sin plats och harklade sig lätt.

"Först och främst, tack för den underbart goda maten till dagensmatlagningsgrupp!" Hon gjorde en gest till dagens kockar och log medan allaklappade händerna. "Det var fantastiskt gott och jag tror vi alla vill gå ochlägga oss snart." Människorna nickade instämmande och vissa gäspade stort. "Innandess vill jag bara säga några saker." Siobhans leende bleknade och hon tittadeallvarligt på dem. 

"Det finns en anledning till att vi har vår ordning. Vi harsett grannbyar och städer gå under för att de inte har haft tillräckligt storansvarskänsla, för att de har sett ner på varandra, för att de inte tagit handom varandra. Det är därför vi delar upp oss i arbetslag med roterandeansvarsområden. Det är viktigt att alla gör allt de kan för att hjälpa till. Allaska kunna allt från att gräva latringropar, sy och odla till att laga ochförbereda maten vi äter." Hon tittade på dem var och en i turordning. "Vi måsteminnas att ingen är viktigare än någon annan, annars kan vi lika gärna släckavåra facklor ikväll för då är vi dömda till undergång".