Evig Natt

Kapitel 20

"Jen?" Klaras röst var tveksam men Jen tittade genast upp. Hennes ansikte var strimmigt av blod, tårar och smuts. "Klara!" utropade hon lättat. Nu såg Klara vad det var som hon varit böjd över. Ett litet knyte som låg vid ett av de fallna träden. Klara gick närmare och kisade mot dem. En hand låg i gruset såg hon. Det var en människa insåg hon med fasa. "Jen? vem är det?" Klaras röst var gällare och hennes ögon var stora av fasa. Jen sträckte ut handen mot henne. Klara rusade oväntat fram mot sin vän och hörde kvinnan som släpat iväg henne från attacken svära och skyndade sig att komma ikapp. "Siobhan!" flämtade hon när hon kom närmare. Hon tog Jens hand hårt medan hennes ögon brände av tårar. Den äldre kvinnans ansikte var fritt från pinan och hade slappnat av i en fridfull min. Klara sjönk ner bredvid Jen och slog armarna om sin vän och beskyddare. Jen snyftade häftigt i Klaras famn och de klamrade sig desperat fast i varandra. 

"Är ni klara snart så kan vi gå vidare." hördes Steves uttråkade röst. En vrede steg i Klara som hon inte varit med om tidigare. Den här mannen och hans pack hade tvingat ut hela deras by ut i den här förbannade skogen bara för att se dem dö en efter en. En flickas mamma har dött i hennes armar och han kunde inte ens bemöda sig med ens ett uns medlidande. Hon blängde på honom. Hon visste inte hur det skulle gå till men på något sätt skulle de fly.
Och han skulle dö.

Snart lyckades Steve fösa den märkbart decimerade gruppen framåt. Hansuckade och himlade med ögonen åt de sörjande och låtsades inte märka blickarnafrån sina kompanjoner. Med rak rygg höll han facklan högt över huvudet ochledde vägen framåt. Klara och Jen gick tillsammans hand i hand. Jen snyftadetill lite då och då men sa ingenting. Kvinnan som dragit iväg Klara frånattacken gled obemärkt upp bredvid dem. "Är du okej?" frågade hon Jen somtorkade näsan på skjortärmen. "Nej" svarade hon med låg röst utan att titta påkvinnan. "Jag beklagar sorgen. jag vet hur det är att förlora någon som står ennära" Jen nickade bara till svar och svalde hårt.

"Tack för att du tog hand om Klara"sa hon. Med en kraftansträngning tittade hon på kvinnan som kastade en blick påKlara som vägrade titta på henne eller ens låtsas om att hon lyssnade. Ilskanbubblade fortfarande inom henne, och hon fick kämpa för att inte börja skrika. Kvinnannickade och log kort. "Man räddar de man kan". Klara kunde inte hålla siglängre, "Om man räddar de man kan, varför tvingar man då ut en hel by i en skogsom för vem som helst innebär en säker död?" fräste hon. Kvinnan tittade påhenne. Hon hade en förvirrande blandning av känslor som rusade över hennesansikte. Skuld, beslutsamhet, beslutsamhet och något mer ... Kunde det varasorg?