Evig Natt

Kapitel 11

Precis när hon skulle gå tillbaka till Steve och invånarna i den lilla byn svepte en svart blixt förbi och Jims huvudlösa kropp föll till marken. Skrik av skräck kvävdes av händer från nära och kära. kvinnan som föst bort Jim från gruppen och eldens trygghet tittade vilt omkring sig med rädsla i blicken. Jims fackla hade fallit till marken och lyste upp hans chockade ansikte. innan hon hann reagera blixtrade det till igen och hennes hals fläktes upp av något vasst i det svarta. "Nej!" ropade Steve argt och tog ett steg mot kvinnan. Hon segnade ner på marken med blod som forsade ner och färgade henne röd. En av Steves mannar hejdade honom från att gå närmare och mumlade i hans öra, "Vi måste gå, chefen. Utnyttja distraktionen". Steve stirrade på kvinnans tomma ansikte och svalde hårt innan han vände sig bort. Han samlade sig snabbt innan han rätade på sig, "Kom nu, medan styggelserna är upptagna. Lene och sjuklingens offer kommer hjälpa oss".

"Är du okej?" frågan kom från Jen. Klara tittade på henne och ryckte stumt på axlarna. "Jag tyckte aldrig om honom men jag önskade honom aldrig ... det där." Avslutade hon med en grimas. De hade hört skrin av jubel och höga knastrande ljud från mörkret bakom sig. Ingen ville säga högt vad det betydde men en och annan snyftning bröt den chockade tystnaden. "Jag vet vad du menar" mumlade Jen och tog Klaras hand och tryckte den lätt.

De fortsatte gå. Timme efter timme i mörkret. Fackla efter fackla brann ut och blev ersatta av nya som de fått med sig hemifrån. Hela tiden höll Jen Klaras hand hårt i sin. Som att hon var rädd att hon skulle tappa bort henne om hon släppte. Ett sorl steg från den högra sidan av människorna. En av byns äldste hade snubblat och ramlat. Desperat försökte hennes man få henne att resa sig upp men innan han hann få in henne i ljuset igen skrek hon av smärta mannen slet henne till sig, in i fackelskenet. Där hennes arm hade varit fanns nu bara en blodig stump. Ett ilsket klagande läte vibrerade i mörkret och fick människorna att ofrivilligt ta ett steg tillbaka. Det ödesdigra misstaget gjorde att eldens ljus en kort sekund försvann från kvinnan. När mannen förstod vad som hade hänt hade mörkret slitit in henne bland träden med sin man blodig och chockad på marken. "Håll ihop om ni vill leva" hördes en mörk röst från Steves grupp. En kvinna med svart hår och krigsmålning i ansiktet tittade in i mörkret där kvinnan försvunnit. "Och håll facklorna tända" la hon till och fortsatte gå framåt.