Evig Natt

Kapitel 18

Paniken slog klorna i Jenshjärta. "Klara!" skrek hon högt utan att få svar. Hennes skrik drunknade i deskrik av smärta, chock och skräck när byborna en efter en föll offer förhungern bland skuggorna. Även Steves folk låg fastklämda under träden. De skreki panik efter sin ledare, efter nåd eller sin mamma. Steve ignorerade skrikenoch famlade efter en fortfarande brinnande fackla för att kunna rädda sig självundan döden i det kompakta mörkret. 

En efter en tystnade männen, kvinnorna ochbarnen när de med en lätthet blev dödade av skuggorna. Snart stod en litengrupp och trängdes i tystnaden. De var täckta med blod från sina vänner och familjemedlemmar.Jen stod med sin fackla högt över huvudet och granskade ansiktena på dechockade människor som stod framför sig. Många hade hon känt hela sitt liv, mennågra var från Steves grupp. "Klara!" sa hon högt och kände paniken köra klornadjupare i bröstet. 

"Var är Klara?" Siobhans röst var lugn och svag. Jen tittadesig omkring, hon hade inte sett Siobhans ansikte bland de andra överlevande. "härnere, Jen" Siobhan låg under ett träd som mörkret hade fällt över dem. Jen drogväsande efter andan. det var inte mycket av Siobhan som var synligt. hennesansikte med insjunkna ögonlock tittade upp mot himlen som inte gick att segenom det kolsvarta mörkret. Jen ställde sig på knä bredvid hennes huvud ochtog den enda handen som var synlig. "Jag tappade henne, mamma" snyftade hon. 

Siobhansläppte hennes hand och klappade henne på kinden. Hon torkade varligt bort hennestårar med sina fingrar. "Du kommer hitta henne, min flicka." hennes röst varfull av stolthet och tillförsikt. "Men tänk om ... " Siobhan la handen överflickans mun och hyssjade försiktigt. Flickan som hon haft den oerhördastoltheten att se växa upp, hennes dotter och det enda som var kvar i världenefter hennes man. "Jag behöver dig, mamma" snyftade Jen. 

Siobhan logkärleksfullt. "Nej det gör du inte, mitt hjärtas sol" hennes röst var svagarenu. "Jag är så stolt över att kalla dig min dotter, Jennifer. Hon suckadelättat. "Om någon kommer hitta Klara och skydda henne så är det du. Du hargjort det sen ni båda var barn. Du har skyddat oss alla sen du var barn. Tackvare dig gjorde vi inte misstaget att döda en oskyldig baby." Jen snyftadehögre och pressade sin kind mot sin mammas hand. 

"Jag älskar dig, mamma"mumlade hon om och om igen tills Siobhans ansikte slappnade av. Med ett sistaandetag suckade hon "jag vet", och sen slutade hennes trötta hjärta att slå.