Evig Natt

Kapitel 19

Klara lyfte facklan högt över huvudet. Framför henne sprang en av kvinnorna från Steves grupp. När träden hade fallit och kaoset hade brutit ut hade hon tappat Jens hand och någon annan hade tagit hennes hand och dragit med henne. "Stopp!" skrek Klara och ryckte sig loss. kvinnan tvärstannade och kastade sig bakåt till henne för att stanna i facklans ljus. "Jen, jag måste tillbaka till Jen!" förklarade hon med stora ögon. Tänk om Jen hade dött. Tänk om Jen behövde henne, och så var hon inte där! Magen vände sig på Klara och hon började genast marschera tillbaka. 

"De är döda, flicka." sa kvinnan hårt. "Det vet du inte!" sa Klara och ryckte tillbaka sin arm när kvinnan försökte ta den. "Det är inte många som överlever att få ett träd i huvudet. Ännu färre överlever monstren i skuggorna." kommenterade hon torrt. Klara sa ingenting och fortsatte gå beslutsamt mot kaoset med facklan i högsta hugg. Hon hörde kvinnan svära bakom henne, men efter en kort tvekan skyndade hon efter. Eftersom att Klara hade den enda ljuskällan hade hon inget val.

När de kom tillbaka till vägen där mörkret hade anfallit dem var detstilla så när som på snyftningar. Klara stod stilla och stirrade på scenenframför sig. Jen satt böjd över något på marken och snyftade. Det som var kvarav deras by stod bredvid med chockade miner. Resterna från Steves grupp stodnära sin ledare och övervakade byborna. En blandning av skam, sorg och chocksyntes på deras ansikten. Förutom Steve som uttråkat stod och tittade på Jen.