Evig Natt

Kapitel 22

Klara tittade uppmärksamt på Steve och hans hantlangare medan de gick. Så diskret hon kunde räknade hon dem. De var inte lika många som när de hade lämnat byn, de hade också lidit förluster. Förutom Steve kunde hon räkna till femton stycken, men hon hade svårt att titta bakom dem för att se hur många som kunde finnas där. 

Kvinnan från tidigare gled upp bakom dem igen. "Jag hade inte gjort sådär om jag var du." kommenterade hon lågt med ögonen fästa på Steve. "Gjort vadå?" Klara tyckte själv att hon lät oskyldig men Jen tittade skarpt på henne. "Vad det än är du planerar." Kvinnans röst var kylig och Klara kände kinderna bli varma. "Jag planerar ingenting" försvarade hon sig och kvinnan höjde på ett ögonbryn "Än." avslutade hon åt den ljushåriga flickan. 

"Klara!" väste Jen förfärad. "Ja men vi kan inte hålla på så här, vi måste göra något! Innan vi är döda allihop!" Kvinnan gav Klara en blick med motvillig respekt. "Jag vet ett ställe där ni kan slinka undan." kommenterade hon. "Håll ut, jag visar er." Klara gav henne en blick. "Hur många av oss kan komma undan då? Alla? Eller bara jag och Jen?" Kvinnan gav henne en besvärad blick och sa ingenting. Klara svor och kände tårarna bränna i ögonen. Hon tittade på resterna av byn hon växt upp i. Tärda ansikten på utmattade och rädda människor. Hur många fler av dem skulle dö innan det här var över?

Bakom sig hörde de ett skrik från ännu ett offer till skuggorna.