Evig Natt

Kapitel 15

"Men säg det, Siobhan!" suckade hon trött. "Sofia ... "började Siobhan varnande men Sofia avbröt. Hon var en av de få riktigt gamla människorna som var kvar. Det hade inte varit många gamla i byn som det var och efter vandringen genom skogen hade nästan alla de andra dödats av det väsen som gömde sig i skuggorna. "Nej, Siobhan. gör som du vill men jag har inte mycket tid kvar här. Jag gör som jag vill, jag vägrar rätta mig efter dig och vad du tycker är bäst längre. Jag har förlorat min syster, man och mina enda två barn till mörkret. Snart är det min tur och jag hoppas att jag har tur nog att möta dem i livet efter detta i solen." Hon hade tårar i ögonen som omgavs av ett spindelnät av rynkor. Siobhan var tyst länge med ansiktet nerböjt medan hon tänkte på den äldre kvinnans ord. 

"Gör som du vill, Sofie. Må solens strålar lysa upp din väg". Sofie torkade tårarna och kramade Siobhans axel som tack. Hon vände sig sen till Klara och började berätta. De bybor som satt i närheten tystnade för att lyssna på den gamla kvinnans minnen. "Jag var en nybliven farmor. Det hade varit en jobbig natt, kallt och mörkret hade tryckt på och försökt komma innanför våra väggar, någon hade slarvat med facklorna." de hörde någon muttra James namn och kastade en ond blick på honom som han inte märkte. "Vi hörde något den natten ... Barnskrik. Vi trodde att det var vinden eller skuggorna som försökte lura ut oss. Ingen av oss sov den natten. Vi lyssnade på skriken som trängde sig in genom väggarna och diskuterade om vi skulle öppna våra portar eller inte." Flera av de äldre lyssnade med frånvarande blickar när de mindes nattens våndor. Sofia tog ett djupt andetag och fortsatte sin berättelse. 

"När morgonen kom skyndade vi ut. Skriket hade blivit ett gny och vi fruktade att vi hade kommit för sent. När vi kom ut följde vi ljudet och hittade dig. En smutsig mager liten tös, du varken skrek eller grät längre. Du bara låg där." hon tystnade och stirrade frånvarande ner på sina händer. "Jag kommer aldrig glömma det så länge jag lever. Bredvid dig låg din syster, död och blek vid er mors sargade kropp. Hennes ansikte var fortfarande vått av tårar när vi hittade er. Om vi hade öppnat grinden när vi hörde dig skrika så kanske hon hade haft en chans ... "

Sofia tryckte händerna hårt mot ögonen. "Förlåt oss, flicka lilla" snyftade hon. "Vi vet inte ens vad hon hette ... " hennes kropp skakade för varje snyftning och Siobhan la handen klumpigt på hennes axel och kramade den. Sofia torkade ansiktet med ryckiga rörelser och blinkade snabbt bort tårarna som försökte rinna ner för hennes rynkiga kinder. "Vi begravde dem med våra andra döda. Du ser precis ut som henne." Hon log mot Klara och klappade henne ömt på kinden.